Ursprungssannolikhetens betydelse för bevisvärdering, bevisbörda och beviskrav i dispositiva tvistemål

Sammanfattning: I den svenska juridiska litteraturen finns det en omfattande diskussion och olika uppfattningar om vilken betydelse den så kallade ursprungssannolikheten kan ha eller har. I denna uppsats analyseras hur ursprungssannolikhet bedöms, vilken funktion ursprungssannolikhet får beroende på om det är bayesiansk metod eller bevisvärdemetoden som tillämpas vid bevisvärderingen och vilka skillnader som föreligger om metoderna kontrasteras i detta avseende. Vidare undersöks om och i så fall hur bevisbörda, beviskrav och presumtioner kan grunda sig på ursprungssannolikhet samt hur ursprungssannolikhet används i domstolspraxis. Ursprungssannolikhet definieras som ”bevistemats allmänna vanlighet”, och innebär i enlighet med detta ett bevistemas sannolikhet innan någon konkret bevisning har förebragts. En slutsats som dras är att ursprungssannolikheten måste bedömas genom en frekventistisk bedömning där bevistemat generaliseras och placeras i en referensklass, som antingen kan vara statistiskt fastställd eller subjektivt uppskattad. Beträffande ursprungssannolikheten dras slutsatsen att bevisvärderingsteorierna skiljer sig åt på tre olika sätt. Ursprungssannolikheten utgör ett villkor sine qua non för att tillämpa bayesiansk metod. För bevisvärdemetodens vidkommande är ursprungssannolikhetens däremot inte nödvändig, men den bör beaktas om detta ger ett mer tillförlitligt bevisvärde. En annan skillnad är föremålet som ursprungssannolikheten påverkar. Vid bayesiansk metod påverkar ursprungssannolikheten sannolikheten för bevistemat, medan den vid bevisvärdemetoden påverkar bevisvärdet hos ett bevisfaktum. Ytterligare en skillnad är att ursprungssannolikheten vid bayesiansk metod innebär att styrkan på den konkreta bevisningen (beviskraften) som krävs för att nå upp till beviskravet varierar; det kan krävas mindre stark konkret bevisning för att nå upp till ett högre ställt beviskrav i ett fall än vad som krävs för att nå upp till ett lägre ställt beviskrav i ett annat fall. Vid bevisvärdemetoden kommer å andra sidan ett högre beviskrav alltid att vara svårare att nå än ett lägre beviskrav utifrån den konkreta bevisningen (kräva ett högre bevisvärde), även om ursprungssannolikheten skiljer sig åt mellan olika fall. Det konstateras vidare att ursprungssannolikheten skulle kunna ligga till grund för bevisbördans placering och beviskravets styrka, genom att utgöra argument i dessa frågor. Beträffande presumtionerna anses dessa inte bygga på ursprungssannolikhet utan på sannolikhetssamband mellan den presumerande och den presumerade omständigheten. Utifrån analyserad praxis dras slutsatsen att ursprungssannolikheten i en majoritet av dessa fall spelar roll för bevisvärderingen, men att det i vissa av fallen är oklart om en bevisbördelösning eller en bevisvärderingslösning har använts för att nå slutsatsen. Det argumenteras avslutningsvis för att man – under förutsättning att man accepterar idén om att dubbelräkning inte ska få förekomma – av pragmatiska skäl bör frånkänna ursprungssannolikheten betydelse för att bestämma utgången i rättsfrågor som bevisbördans placering och beviskravets styrka, och i stället endast beakta den i förhållande till sakfrågorna (bevisvärderingen).