Barnmisshandel - en rättsfallsstudie rörande straffmätning

Sammanfattning: Detta arbete studerar svenska domstolars rättstillämpning vid fysiskt våld riktat mot barn. Syftet är att undersöka hur straffmätning i barnmisshandelsmål går till. Nio rättsfall rörande misshandel behandlas i arbetet: sex fall av ringa misshandel och tre av normalgraden. I samtliga fall har någon närstående till barnet varit gärningsperson. Den huvudsakliga frågeställningen är: vilken betydelse har det vid straffmätningen att ett brott begåtts just mot barn? För att besvara frågan redogörs för rättsliga regleringar om barns rätt till skydd, barnmisshandel och straffmätning. All typ av våld mot barn är förbjudet enligt 6:1 FB. Straffansvar följer dock enbart för gärningar som uppfyller rekvisiten för misshandel i 3:5 BrB. Av 29:2 BrB framgår att om ett brott riktats mot barn ska det beaktas som försvårande vid straffmätningen. Av rättsfallsstudien konstateras att den omständigheten främst beaktas vid misshandel av små barn. I sådana fall har strängare straff även utdömts i större utsträckning. En kompletterande fråga som ställs är om några typiska förmildrande respektive försvårande omständigheter används i rättsfall rörande barnmisshandel? Typiska försvårande omständigheter tycks vara att brottsoffret är ett barn, att brottet begåtts i hemmet och att gärningspersonen är någon som ska stå för barnets vård. Typiska förmildrande omständigheter är ofta sådana som tar utgångspunkt i att barnet agerat besvärligt eller oönskat. Slutsatser som kan dras är att lagstiftaren ser allvarligare på misshandel mot barn, särskild då brott begås av närstående, än på övrig misshandel. Detta uttrycks genom att omständigheten att brott utförts mot barn på flera sätt kan beaktas som försvårande vid straffmätningen enligt 29:2 BrB. Av rättsfallsstudien kan dras som slutsats att domstolen tillämpar reglerna om straffmätning på ett korrekt sätt men att de allmänna reglerna om skydd av barn förbises i större utsträckning än vad lagstiftaren verkar ha avsett.