Datorprograms patenterbarhet : Utvecklingen av kravet på teknisk karaktär vid bedömning av uppfinningsrekvisitet i artikel 52 EPC

Sammanfattning: För att en uppfinning ska anses vara patenterbar uppställer artikel 52(1) EPC fyra rekvisit. Det ska vara en uppfinning som är ny, har uppfinningshöjd och är industriellt tillämpbar. Uppfinningsrekvisitet finns inte definierat i EPC utan har utvecklats genom praxis. För att en uppfinning ska anses vara en patenterbar uppfinning ska den ha teknisk karaktär. Vad som utgör teknisk karaktär har även det utvecklats genom praxis. En patenterbar uppfinning ska avse den tekniska ämnessfären. Detta kommer till uttryck i artikel 52(2) EPC som genom en inte uttömmande lista definierar vad som inte ska anses vara en uppfinning. Det framgår av artikel 52(2)(c) och (3) EPC att datorprogram ”som sådana” inte är patenterbara uppfinningar. Trots det kan vissa datorprogramrelaterade uppfinningar patenteras. Syftet med denna uppsats är att redogöra för EPO:s utveckling av patent på datorprogram och mer specifikt hur kravet på teknisk karaktär har förändrats för att avgöra om uppfinningsrekvisitet i artikel 52(1) EPC är uppfyllt. Bedömningen av teknisk karaktär för bedömningen av uppfinningsrekvisitet i artikel 52(2) EPC har utvecklats från en bedömning av det tekniska bidraget i VICOM-målet till att bedöma ytterligare teknisk effekt, tekniska medel och fysiska ting i IBM-målet, Pension Benefit-målet och Hitachi-målet. Denna utveckling har inte medfört någon minskning av kravet på teknisk karaktär, utan har gjort uppfinningsbegreppet bredare med anledning av den utveckling som skett på området och på så vis anses flera uppfinningar ha teknisk karaktär. Effekten av utvecklingen i praxis är att det anses viktigare att bedöma kravet på uppfinningshöjd. Kravet på uppfinningshöjd är speciellt viktigt inom tekniska områden med en snabb utveckling eftersom det annars finns en stor risk att utvecklingen blockeras.