NPF-mödrars livsvärld. Om känslor kring diagnostisering och bemötande

Sammanfattning: Syfte: Den här studiens syfte är att belysa och problematisera motsättningarna mellan samhällets förväntan på barns utveckling och NPF-mödrars känsla av osäkerhet och otillräcklighet, som byggs upp i mötet med omgivningens krav. Genom detta ämnar studien ge förslag till förbättringar gällande bemötande från vård och skola gentemot föräldrar, samt andra övergripande förbättringar i samhället för att minska den snäva syn på normalitet som råder. Teori: Teorin för den här uppsatsen bygger på att det finns en sociokulturell påtryckning på moderskapet. Dels hur en bra förälder bör vara, dels hur ett väluppfostrat barn bör vara och dels skolans anpassningskrav på barnet. Det tidiga mätandet av barnets utveckling på barnavårdscentral och förskola genom normalfördelningskurvan, påverkar och oroar mödrarna. Dessa faktorer leder i sin tur till osäkerhet och känsla av otillräcklighet hos mödrar vars barn inte följer den angivna mallen, och ett behov av att få svar på orsakerna till detta. De medicinska förklaringarna svarar då på frågorna som uppstår och medicinen blir en lösning. Metod: Studien bygger på en fyra timmar lång gruppintervju med fyra mödrar till ett eller flera barn, med en eller flera NPF-diagnoser. Genom mödrarnas berättelser om egna tankar och känslor före, under och efter diagnostiseringen av barnen, får vi ta del av deras livsvärld. Studien är autoetnografisk då jag som forskare även är en av respondenterna. Resultat: Resultaten visar att det tidiga mätandet av barnens utveckling inom vården och mödrarnas egen oro för barnens utveckling är sammankopplade och påverkar varandra. Tillsammans leder dessa inre och yttre faktorer till att mödrarna slutligen bestämmer sig för att låta barnet genomgå en neuropsykiatrisk undersökning. Mödrarna i studien berättar om brister i bemötandet från vården i samband med utredning och när diagnosen väl förmedlades. Mödrarna tycker att hjälpen de erbjudits från vården och skolan efter diagnostiseringen inte har varit tillräcklig. De upplever också att deras föräldraroll har blivit mer betungande till följd av samordnarrollen de har behövt inta. Det har, tillsammans med upplevelser av stigmatisering, lett till stressymptom, nedstämdhet och känsla av otillräcklighet hos mödrarna. Deltagande i föräldragrupper och att förkovra sig i barnets diagnos verkar stärkande för mödrarna