Vill vi veta? : sjuksköterskors patientsamtal om våld i nära relationer

Sammanfattning: Våld i nära relationer är ett samhällsproblem, och även om prevalensen till viss del är svårmätt så tyder forskningen på att omkring sju procent av Sveriges befolkning någon gång under livet drabbas. Internationella siffror tyder på att prevalensen i världen är omkring densamma som i Sverige och WHO arbetar med påtryckningar världen över för att få kvinnofridsfrågan på agendan. Sjuksköterskor på akutmottagningen träffar ofta våldsutsatta patienter då det är väldokumenterat att denna patientgrupp söker akutsjukvård i högre grad än övriga befolkningen, även av orsaker som inte har någon direkt koppling till våldsutsattheten. Socialstyrelsen menar i sin kunskapsöversikt ”Att se, vilja veta och att våga fråga” att screening för våldsutsatthet bör utföras i verksamheter med uppföljningsmöjlighet, såsom mödravård och psykiatri, och exkluderar akutsjukvården från denna rekommendation.  Att möta våldsutsatta patienter på akutmottagningen ställer höga krav på sjuksköterskans förmåga till kommunikation, patientcentrerad vård, uppbyggnad av förtroende och teamarbete.   Denna studie hade till syfte att beskriva sjuksköterskors upplevelse av samtal med patienter på akutmottagningen om våld i nära relationer.   Studien genomfördes under våren 2016 som en intervjustudie där sju sjuksköterskor på en akutmottagning i södra Sverige intervjuades. Insamlat datamaterial analyserades enligt metoden induktiv innehållsanalys.   Resultatet visar att sjuksköterskorna möter både förenklande och försvårande faktorer gällande utbildning, arbetsmiljö och teamarbete, samt att sjuksköterskorna präglas av en vilja att hjälpa våldsutsatta patienter trots att samtalet ibland upplevs som svårt. Patientens egen förmåga och vilja att tala om sin våldsutsatthet påverkar sjuksköterskans samtal i stor utsträckning.   Slutsatsen av studien är att sjuksköterskor på akutmottagningen behöver utbildning och kontinuerligt stöd för att kunna möta denna till stor del osedda patientgrupp på ett sätt som blir förenligt med den personcentrerade vården, särskilt då miljön på akutmottagningen försvårar känsliga samtal med utsatta patienter.