Från Lex Britannia till Lex Laval

Sammanfattning: Lex Britannia infördes 1991 efter ett fall i Arbetsdomstolen som kommit att kallas, Britanniadomen (AD 1989 nr 120). I det målet inskränktes fackföreningarnas möjligheter till stridsåtgärder för att förmå arbetsgivare att teckna kollektivavtal. Domen fick mycket kritik och en lagändring gjordes i MBL, Lex Britannia. Ändringen innebar att fackföreningar hade möjlighet att tränga undan ett kollektivavtal som en arbetsgivare från ett annat land redan hade tecknat, till förmån för ett svenskt kollektivavtal. I Lavaltvisten, vidtog svenska fackföreningar stridsåtgärder mot ett lettiskt bolag, med stöd av Lex Britannia. AD vände sig till EG-domstolen och bad om ett förhandsavgörande och där underkändes Lex Britannia med motiveringen att den utgör en begränsning i friheten att tillhandahålla tjänster och kan anses vara diskriminerande mot utländska företag. När fallet åter kom till AD dömde man där enligt EG-domstolens förhandsavgörande och de svenska fackföreningarna dömdes till skadestånd för brott mot EG-rätten. En lagändring blev nödvändig och en utredning tillsattes, där det bland annat skulle utredas huruvida Lex Britannia behövde avskaffas eller ersättas av annan lagstiftning. Utredningen ledde till ett lagförslag, Lex Laval, som antogs av regeringen och infördes den 15 april 2010. Men utredningen med sitt lagförslag har fått kritik från både experter inom arbetsrätt och från fackföreningar. Syftet med uppsatsen är att utreda hur utvecklingen gått från Lex Britannia till Lex Laval och undersöka hur lagförslaget skulle kunna komma att påverka den svenska modellen.