Besittningsbrytande grunder i hyreslagen : En rättsstudie av 12 kap. 46 § 1-2 p JB

Sammanfattning: 1942 infördes i svenskt rätt den första typen av besittningsskydd för bostadshyresgäster. Efter det har besittningsskyddet stärkts allt mer till förmån för hyresgästen. Idag är besittningsskyddet mycket starkt och en diskussion som väckts är huruvida man ska prioritera den enskilda äganderätten eller hyresgästens rätt till egen bostad. Som fastighetsägare idag finns både hyresregleringar samt ett starkt besittningsskydd vilket gör det svårare för fastighetsägare att fritt kunna förfoga över sin fastighet. En fråga kring ämnet som uppkommer är hur starkt besittningsskyddet faktiskt är och hur det påverkar hyresvärdens möjligheter att säga upp en hyresgäst som inte är skötsam.  Syftet med uppsatsen är att redovisa och analysera punkt 1 och 2 i 12 kap. 46 § JB och förutsättningarna för de besittningsbrytande grunderna samt tillämpningen av dessa. För att kunna besvara uppsatsens frågeställningar har en rättsdogmatisk metod tillämpats. Som slutsats konstateras att för fall gällande betalningsförsummelser, störningar och vanvård skiljer sig hyresvärdens möjlighet att säga upp en hyresgäst. Av arbetet framgår att för mål rörande betalningsförsummelser är domstolen relativt öppensinnad och tillåter förhållandevis omfattande försummelser. Vilket blir till fördel för hyresgästen. Vid bedömning av mål gällande störningar samt vanvård visar domsluten istället på en mer restriktiv bedömning där hyresgästens vårdslöshet accepteras i mindre grad. För mål gällande vanvård finns tydligare regler och mer distinkta riktlinjer för domstolen att bedöma utifrån. Detta i jämförelse med de andra två typerna där bedömningen blir mer diffus. Tillsist kan konstateras att fastighetsägare vissa gånger tvingas lida förlust till förmån för att trygga misskötsamma hyresgästers rätt till sitt hem.