Det rättsliga skyddet för djur- och växtarter: Artskyddsförordningens betydelse för skogsbruket

Sammanfattning: Uppsatsen analyserar det rättsliga ramverket för artskydd. Utifrån målsättningen om en hållbar utveckling och bevarandet av biologisk mångfald hanterar miljörätten, både på internationell och på nationell nivå, olika konflikter mellan en rad intressen. Som följd av att stora delar av det moderna skogsbruket under de senaste decennierna har bedrivits storskaligt och rationellt med allt effektivare maskiner har arealen av skog minskat. I takt med att skogen minskar, reduceras även viktiga livsmiljöer för olika arter. Centralt i framställningen har därför varit att undersöka hur rättsordningen skyddar – och kan skydda – arter i samband med skogsbruk. Det främsta skyddet för artindivider i den svenska lagstiftningen finns i 8 kap. miljöbalken och artskyddsförordningen. Artskyddsförordningen har bestämmelser om fridlysning av växt- och djurarter som riskerar att försvinna eller kräver särskilt skydd enligt vad som följer av Sveriges internationella åtaganden. Eftersom miljöbalken, och därmed även artskyddsförordningen ska gälla alla, innefattar detta även skogsbruket. Trots en allt större medvetenhet om värdet av en biologisk mångfald och vad som måste göras för att bevara hotade arter i skogsmiljö har det dock visat sig finnas både brister beträffande implementeringen av EU-rätten och tillämpningen av artskyddsförordningen i skogsbruket.