Förintelseöverlevares egna berättelser : En undersökning om minnen av tiden i koncentrationslägren

Sammanfattning: Efter andra världskrigets slut spelade förintelsen en mycket undanskymd roll när det kom till uppmärksamhet och historiekultur. Folkbrotten som utfördes mot de etniskt utsatta grupperna uppmärksammades kring Nürnbergrättegångarna år 1945-1946, men de överlevare som vittnade ansågs av många vara ett störningsmoment i åtalsförsöken. Intresset för överlevarnas historier var i allmänhet mycket litet. Nästan enbart inom privata sektorn fanns det ett visst intresse för att låta dem ventilera sina minnen, men ofta avfärdades historierna då de ansågs för ensidiga eller inte tillräckligt trovärdiga. Många européer önskade sig även hellre minnas förintelsen som en heroisk motståndskamp än att föra de utsatta överlevarnas tala fram. Över ett decennium efter att kriget avslutats och fångarna evakuerats från koncentrationslägret så fick intresset en vändning. Förintelsens överlevare började användas som ett kollektivt minne för att främja landets politik, historiekultur och vetenskaplig forskning. Minnesplatser och vittnesmålsuppgifter, som gjorts som många historiker påpekar, av exponerande syfte. Olika generationer och länder bär därför olika minnen av förintelsen, moraliska frågor om rätt och fel och bruk mot frågor om sant och falsk. Stundtals försvagar dessa varandra, men stundtals förstärker dessa varandra. Men för mycket insikt, avsikter och utomstående påverkan finns i det senare intervjumaterialet. Självbiografierna och intervjuerna som gjorts långt efteråt är därför starkt påverkade av varandra och smälter ihop till en historia i stället för individuella minnen. Zygmunt Lakocinski var en av de få forskarna som ville höra överlevarna beskriva vad de utsatts för under sin tid på koncentrationslägren. Lakocinski och hans arbetsgrupp utförde 514 djupintervjuer med överlevare som förts till Sverige. Dessa var av olika kön, åldrar, bakgrunder, etniciteter och religioner. Men trots detta har historiker länge undvikit det insamlade materialet samtidigt som flera historiker benämnt materialet som det närmsta vi kan komma det verkliga livet på ett koncentrationsläger. Kanske är det möjligt att se större skillnader i överlevarnas beskrivningar om materialet börjar brukas?