Det sjörättsliga transportansvaret

Sammanfattning: Dagens reglering av transportansvaret har historiska rötter. Det har reglerats i common law och i olika former av transportdokument i nästan 700 år. Först genom liberalismens intåg på 1800-talet och de omfattande friskrivningar som tillämpades uppstod ett behov att reglera rättigheter och skyldigheter i lag. Den första som antogs var amerikanska Harter Act, 1883. Denna följdes under början av 1900-talet av den första konventionen på området, Haagreglerna, 1924. Utvecklingen fortsatte genom Haag-Visbyreglerna 1968 och Hamburgreglerna 1978. Ett problem är att de tre konventionerna tillämpas parallellt av olika stater. Arbetet med att lösa detta bedrivs av UNCITRAL och CMI. Initialt var tanken att CMI skulle utarbeta ett förslag till en ny konventionstext, alternativt ett tilläggsprotokoll till Haag-Visbyreglerna. Under processens gång har man breddat det bearbetade området och ändrat målet med uppgiften. I dag är syftet att göra en omfattande analys av transporträtten i förhållande till de förändringar som förekommit på transportmarknaden, tekniskt och systemmässigt. Frågor om elektronisk informationsöverföring och transport-dokumentens ställning påverkar utformningen av den framtida regleringen av transportansvaret. Man önskar skapa en ny reglering som uppfyller kraven från nya intressenter på världsmarknaden vad gäller riskfördelningen mellan redare och lastägare. Det gäller framför allt länder i tredje världen som anser att dagens regler är allt för förmånliga för redaren. Problemen har definierats av CMI och gäller allt från hur transportörens ansvar skall avgränsas och vilken period det skall gälla, till frågor om juriskdiktions- och skilje-domsklausuler i transportdokumenten. Om, eller när, en ny reglering antas kommer den troligen att ligga mellan Haag-Visbyreglerna och Hamburgreglerna, men med vissa helt nya inslag för att passa den moderna sjöfarten. Som exempel kan nämnas ansvarsperioden, vilken kommer utvidgas i förhållande till båda konventionerna som en anpassning till nya transportsystem i vilka transportören får godset i sin varutäkt i ett tidigare skede än vad som varit vanligt fram tills idag. Arbetet befinner sig fortfarande i sin inledning, varför en ny reglering lär vara relativt avlägsen. Det kommer att innebära problem att skapa en reglering som kan accepteras av alla de olika intressen som finns representerade i branschen och i olika länder. Risken med en ny konvention är att den skapar ytterligare splittring inom den internationella regleringen av transportansvaret då det uppstår ytterligare ett alternativ, vilket kan tillämpas parallellt med befintliga. Skall man skapa en ny text krävs det att den har stor uppslutning redan från början. I annat fall riskerar resultatet bli det motsatta mot vad man önskat.