Utflyttning av aktiebolag : Anstånd med betalning av utflyttningsskatt för immateriella tillgångar vid ett aktiebolags utflyttning inom EU

Sammanfattning: Samarbetet inom Europeiska Unionen har inneburit ett alltmer integrerat Europa. Skapandet av den inre marknaden, en marknad utan handelshinder och med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital, innebär att privatpersoner och företag i stort ska vara oförhindrade att röra sig över landsgränserna. Ett bolag etablerat i en medlemsstat kan exempelvis ha intresse av att flytta till en annan medlemsstat. Av princip kan tyckas att EU-rätten, med hänvisning till etableringsfriheten, ska möjliggöra en sådan allokering utan att bolaget ifråga tvingas utstå någon negativ särbehandling. Medlemsstaterna har dock ett intresse av att belägga en transaktion, genom vilken ett bolag upphör med sin verksamhet inom det nationella territoriet, med en så kallad utflyttningsskatt. Skatten innebär oftast att medlemsstaten önskar beskatta skillnaden av bokfört värde och marknadsvärde av det flyttande bolagets alla tillgångar. Så är fallet även med svensk lagstiftning, se 22 kap. 5, 7 §§ IL. Nationella skatteåtgärder kan dock utgöra otillåtna särbehandlingar i strid med EU- fördragens bestämmelser om fri rörlighet. I enlighet med EU-rättens företräde över nationell rätt ska sådana åtgärder åsidosättas. En skatt som belastar ett bolag på grund av att bolaget önskar flytta till en annan medlemsstat kan vid första anblick tyckas vara oförenlig med EU-rätten. En sådan åtgärd försvårar, eller rentav omöjliggör, för ett bolag att nyttja sin EU-stadgade rätt till fri rörlighet. Sedan avgörandet National Grid Indus står det dock klart att medlemstaterna har ett berättigat anspråk att belägga denna typ av transaktion med skatt. Saken kan förstås som att medlemsstaterna principiellt är berättigade till att beskatta ekonomiska värden som upparbetats inom medlemsstaten under den tidsperiod som ett bolag var etablerat där. Efter National Grid Indus har frågor rörande utflyttningsbeskattning av bolag varit föremål för EUD:s översyn vid upprepade tillfällen. Kommissonen mot Danmark, från den 18 juli 2013, är senast i raden. Den samlade rättsmassan lämnar dock frågor öppna för diskussion och ger enligt författaren upphov till osäkerhet för nationella lagstiftare om hur de ska utforma sin lagstiftning på ett lämpligt, men samtidigt EU-förenligt, sätt. I sammanhanget uppkommer särskilt frågan vid vilken tidpunkt medlemsstaterna har möjlighet att beskatta ett bolag som väljer att lämna medlemsstatens jurisdiktion; m.a.o. vid vilken tidpunkt ska en skatt vara föremål för betalning. Här har Sverige till viss del valt en atypisk ordning när det gäller vissa typer av tillgångar. Avseende immateriella tillgångar föreskriver svensk rätt att betalning av utflyttningsskatt ska ske successivt över tio år från tidpunkten då ett aktiebolag valde att flytta till en annan medlemsstat, se 22 kap. 5 § p. 4 IL och 63 kap. 14, 21 §§ SFL. Reglerna har sin grund i en lagstiftningsförändring från 2010 och föranledes av ett avgörande i HFD. Samtidigt med lagstiftningsförändringen, och med beaktande av dåvarande praxis från EUD, inledde Kommissionen även ett fördragsbrottsförfarande mot Sverige. Då Sverige rättade sig efter Kommissionens krav avslutades emellertid förfarandet. Med hänsyn till den EU-rättsliga praxis som numera finns att tillgå finns enligt författarens mening återigen anledning att granska, belysa och problematisera den svenska lagstiftningen i ljuset av EU-rätten.