Skiljemäns uppdragsöverskridande - Särskilt om hur inverkandekravet påverkat bedömningen om uppdragsöverskridande

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar skiljemäns uppdragsöverskridande. Den 1 mars 2019 gjordes en ändring i lagen om skiljeförfaranden och det infördes bland annat ett inverkandekrav för klandergrunden om uppdragsöverskridnade. Motsvarande krav har tidigare funnits i klandergrunden om handläggnings-fel men hur inverkandekravet bör tillämpas i förhållande till uppdragsöver-skridande är otydligt. Det övervägande syftet med uppsatsen har således varit att utreda hur klandergrunden om uppdragsöverskridande utvecklats efter lagändringen. För att kunna besvara frågan har en redogörelse gjorts för skiljenämndens uppdrag. På grund av att det är en väldigt omfattande fråga begränsades utredningen till att gälla hur 17 kap. 3 § RB och principen om jura novit curia avgränsar uppdraget. Det kan konstateras att RB:s regler i viss mån präglar skiljemännens upp-drag. Det verkar ha blivit så eftersom både ombuden och skiljemännen är vana vid tvistemålsprocessen och således har det varit naturligt att betrakta RB som en inspirationskälla. Enligt 17 kap. 3 § RB måste en part åberopa de omständigheter denne avser grunda sin talan på. En motsvarande regel finns inte i LSF. I inhemska skiljeförfaranden är utgångspunkten att parterna tyd-ligt måste åberopa omständigheter. Man följer således tillämpningen i RB. När det gäller internationella förfaranden har lagstiftaren påtalat att en större försiktighet krävs och majoriteten av författarna i doktrinen menar att 17 kap. 3 § RB inte bör tillämpas i internationella förfaranden. När det gäller jura novit curia har man i inhemska förfaranden också tillämpat principen. Dock bör skiljenämnden uppmärksamma parterna på att de avser tillämpa en rättsregel som inte berörts av dem. Annars får det en överraskande effekt för parterna som kan hänföras till bristande processledning. Även om en skilje-dom inte upphävts på grund av bristande processledning så har HD konsta-terat att det i och för sig kan utgöra ett handläggningsfel. Frågan har dock inte berörts i internationella förfaranden men den övervägande åsikten är att skiljenämnden är bundna av parternas rättsliga argumentation. I och med inverkandekravets införande resonerande lagstiftaren att det bland annat var för att förhindra att mindre uppdragsöverskridnade som inte haft en påverkan på utgången skulle upphävas och att bestämmelsen skulle överensstämma med den om handläggningsfel. Innan lagändringen fanns det av allt att döma ett implicit inverkandekrav med ett lägre beviskrav än sannolikhetskravet som följer av handläggningsfel. Dock enligt nyare praxis efter lagändringen tycks beviskravet tillämpas på samma sätt som motsva-rande regel i handläggningsfel. Slutsatsen kan därmed dras att det kommer vara svårare för en part att hävda att ett uppdragsöverskridnade skett och domstolar kommer framöver vara mer restriktiva i bedömningen.