Fingerbaserad navigering i virtuella 3D-miljöer : En utvärdering av fingerstyrning som alternativ till tangentbordet

Sammanfattning: Navigering i virtuella 3D-miljöer har varit möjligt i många år och sker vanligtvis i samband med till exempel spel och 3D-modellering. Till en persondator används nästan alltid en datormus och ett tangentbord. Musen har visats vara lätthanterlig vid rotering av vyn och kommer inte att vara fokuset i studien. Tangentbordet däremot, som styr vyns position, skulle möjligtvis kunna bytas ut mot något bättre. Vanligtvis används tangenterna W, A, S, och D för förflyttningar, och sedan behövs två tangenter till om det ska vara möjligt att ”flyga” upp och ner. Sex olika tangenter för att styra förflyttningen i tre dimensioner kan vara svårt att lära sig. Trots att vana användare kan hantera det bra, skulle ett mer naturligt sätt att styra på kunna vara enklare för nybörjare, och kanske också för de erfarna. Det begränsade antalet tangenter som används tillåter inte heller finjustering av riktningen. Studien föreslår en alternativ form av 3D-navigering där användaren styr med sitt finger. En Leap Motion kamera ligger på bordet under för att mäta fingrets position, och översätter det till en vektor som kontrollerar vyns hastighet och riktning. Detta är tänkt att vara ett mer naturligt sätt att styra på, då människor har så bra kontroll över sin egen kropp. Utöver det kan även hastigheten justeras genom att dra fingret längre eller kortare sträckor. Vid styrning med tangentbord är justering av hastigheten inte möjligt; undantaget är om användaren kan hålla ner en tangent för att springa, vilket gör att det finns två val av hastigheter. Fingerstyrningen testades och jämfördes direkt mot tangentbordet i ett antal olika experiment. Testerna visar att det går snabbare när tangentbordet används, och ge-nerellt sker färre misstag. När fingerstyrningen används så blir färdsträckorna ofta kortare, speciellt när det krävs mer precision, dock kan detta bero på den lägre has-tigheten som deltagarna hade när de använde fingret. En inmatningsmetod testades bara sju gånger. Under denna period blev fingerstyrningen betydligt snabbare mellan varje försök jämfört med tangentbordet, därför finns anledning att tro att fingerstyr-ningen kommer att förbättras med mer träning. För att få pålitliga resultat skulle en längre studie behöva utföras där deltagarna verkligen hinner lära sig att styra med fingret. Författaren har under utvecklingen av fingerstyrningen blivit snabbare med den än med tangentbordet. Detta är en ytterligare indikation på att det finns potential hos fingerstyrningen som deltagarna aldrig hann uppnå i denna preliminära studie, och att ytterligare experiment krävs.