FaR too slow! : En studie med syftet att uppmärksamma hälsopedagogens kompetens för en mer välfungerande FaR-metod

Sammanfattning: Syfte. Det övergripande syftet med studien var att undersöka hälso- och sjukvårdspersonalens inställning och användande av FaR-metoden (Fysisk aktivitet på Recept). Studien har även undersökt möjligheten till huruvida hälsopedagoger kan vara en samverkande profession och således öka FaR-förskrivningen. Studiens frågeställningar var; -Vilken är hälso- och sjukvårdspersonalens inställning gällande användandet av FaR-förskrivning? -Vilka möjligheter och hinder upplever hälso- och sjukvårdspersonalen för FaR-förskrivning? -Skulle möjligheten att nyttja hälsopedagoger inom eller utanför vården vara ett alternativ för hälso- och sjukvårdspersonalen för att öka FaR förskrivningen? -Skiljer sig ovan beroende på yrkesprofession inom hälso- och sjukvården? (läkare jämfört med sjuksköterskor) - Påvisar “tillräckligt” fysiskt aktiva personer inom hälso- och sjukvården en bättre inställning till FaR? Metod. Studien genomfördes kvantitativt i form av en tvärsnittsstudie. Insamling av data skedde via en anonym digital enkät utskickad till totalt 67 primärvårdsenheter inom Stockholmsregionen. Enkäten bestod av 17 frågor och var riktad mot legitimerad sjukvårdspersonal inom primärvården och analyserades i statistikprogrammet SPSS. Resultat. Av studiens 64 deltagare angav en stor majoritet (86%) positiv inställning till FaR som alternativ behandlingsmetod och 72% angav metoden som nödvändig inom sin profession. Mer än hälften (56%) av hälso- och sjukvårdspersonalen upplevde hinder med FaR-förskrivning där tidsbrist och svårighet med uppföljning var de mest angivna orsakerna. Nästan hälften (40%) av studiedeltagarna angav att de inte besitter någon utbildning om FaR. Sjuksköterskorna i studien påvisade signifikant bättre allmän uppfattning om FaR som metod (p=0,016) samt inställning till nyttjande av hälsopedagoger för ökad förskrivning av FaR (p=0,033) än läkare. Slutsats. Hälso- och sjukvårdspersonal har en positiv inställning gällande användandet och uppfattning om FaR som behandlingsmetod. Det förekommer hinder och finns en avsaknad av kompetens som begränsar användandet av metoden inom respektive profession och således dess framfart. De uppmärksammade hinder och avsaknaden av kompetens hälso- och sjukvårdspersonalen uppger sig ha, är något en hälsopedagog kan bidra med och besitter. Således skulle hälsopedagogen kunna fungera som en samverkande profession inom hälso- och sjukvården för att öka förskrivningen och framfarten av FaR för att nå dess fulla potential.