Boxningstränings effekter på puls och upplevd ansträngning för rullstolsburna individer med neurologiska diagnoser

Sammanfattning: Sammanfattning:   Bakgrund: Rullstolsburna individer med neurologiska funktionsnedsättningar lever i högre grad ett stillasittande liv med en brist på fysisk aktivitet. Det finns därmed anledning att tro att många individer i denna grupp inte uppnår FYSS rekommendationer om fysisk aktivitet. Få studier har undersökt boxningsträning och dess möjliga effekter för individer med Cerebral Pares (CP) eller andra neurologiska diagnoser. Syftet med den här studien var att undersöka om tillräckligt hög intensitet för möjliga hälsovinster och kardiovaskulära anpassningar kan uppnås med boxningsträning som intervention.Syftet med studien var att undersöka puls och upplevd ansträngning hos en rullstolsburen träningsgrupp med neurologiska diagnoser och undersöka skillnader mellan ett tekniskt och fysiskt träningsupplägg.  Metod: Studien bestod av totalt sex deltagare, fem kvinnor och en man med olika neurologiska diagnoser och en medelålder på 44 år. Deltagarnas puls samt, upplevda ansträngning och dagsform mättes under fyra träningstillfällen: två träningstillfällen av teknisk karaktär och två av fysisk karaktär. Relativ intensitet uttrycktes som procent av maxpuls. Deltagares uppnådda intensitet ställs även mot FYSS rekommendationer för aerob aktivitet. Resultat: Det fanns en signifikant skillnad sett till upplevd ansträngning mellan tekniska och fysiska träningspass. En signifikant skillnad mellan träningspassen på genomsnittlig puls och högst uppmätt puls observerades. Tre deltagare uppnådde gränsen för måttlig intensitet (60-74% maxpuls) eller högre under teknikpassen. Samtliga deltagare uppnådde gränsen för måttlig intensitet under fyspassen, varav två personer uppnådde hög intensitet under minst 60 minuter. Ansträngning upplevdes högre under de fysiska träningspassen som helhet, de fysiska träningspassen resulterade i en högre puls bland deltagarna jämfört med de tekniska passen. Tre deltagare uppnådde gränsen för måttlig intensitet eller högre under teknikpassen. Samtliga deltagare uppnåde gränsen för måttlig intensitet under fyspassen, två deltagare uppnådde hög intensitet under minst 60 minuter. Slutsats: Studien visar att boxningsträning för rullstolsburna individer med neurologiska diagnoser är en intervention som kan innebära hälsovinster och kardiovaskulära anpassningarsom kan innebära träning på minst måttlig intensitet, i synnerhet träningspassen av mer fysisk karaktär. Framtida studier inom området bör rekrytera en mer homogen grupp med fler deltagare, utföras som kontrollerade studier samt pågå under en längre tid för att undersöka vilka specifika hälsovinster som eventuellt uppnås.