Harmonisering av narkotikastrafflagarna inom EU - möjligt och överhuvudtaget önskvärt?

Sammanfattning: Sedan länge har straffrätten ansetts vara en nationell angelägenhet. Under de senaste fem - tio åren har dock utvecklingen allt mer gått mot en europeisering av detta område. Samarbetet på det straffrättsliga området har sedan Maastrichtfördraget hänförts till den tredje pelaren och varit av mellanstatlig karaktär. I maj 2003 presenterades ett utkast till konstitutionellt fördrag, europeiska konventet, som bland annat föreslår ett avskaffande av trepelarsystemet. I juni 2004 kunde efter utdragna förhandlingar en överenskommelse äntligen nås mellan medlemsstaternas regeringar. Innan fördraget kan antas väntar dock flertalet nationella folkomröstningar. Om fördraget slutligen accepteras kommer flera av de viktiga förslagen och dess konsekvenser att få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av det straffrättsliga samarbetet inom EU. En av unionens överordnade målsättningar är bekämpande av brottslighet. Detta mål skall uppnås bland annat genom tillnärmning av straffrättsliga regler. Det viktigaste argumentet för sådan tillnärmning, eller harmonisering, är att man vill undvika att brottslingar utnyttjar skillnader mellan ländernas straffsystem. Kraven på harmonisering har fastslagits i ett flertal viktiga dokument. Harmoniseringsåtgärder har hittills vidtagits genom antagandet av rambeslut. Ett sådant rambeslut antogs i slutet av år 2003 på området för olaglig narkotikahandel. EU och dess medlemsländer har samtliga ratificerat FN: s tre narkotikakonventioner och förbinder sig därmed att följa dessa. Konventionerna innehåller bland annat krav på att parterna skall kriminalisera innehav, köp och odling av sådana preparat som regleras däri, medan ingen av dem innehåller något krav på kriminalisering av brukande av dessa preparat. Flera av medlemsländernas narkotikalagstiftning baseras på konventionstexterna, men då dessa innehåller ett visst tolkningsutrymme har variationen mellan dem kommit att bli relativt stor. Fram till slutet av 80-talet bedrevs samarbetet kring narkotika i Europa inom den s.k. Pompidougruppen i Europarådet. Även inom Norden har ett välutvecklat samarbete mellan länderna existerat sedan början av 70-talet. Arbetet har dock på senare tid snarare varit inriktat på informations- och forskningsutbyte än på harmonisering av lagar. Under 1990-talet växte en rad narkotikaorgan fram inom EU och ett flertal handlingsplaner för narkotikabekämpning utarbetades. Idag spänner EU: s narkotikabekämpande åtgärder över samtliga tre pelare och är ett väldebatterat ämne i både rådet och kommissionen men kanske framförallt i parlamentet. Det är dock svårt att urskilja någon entydig EU-politik på narkotikaområdet. De lagar som reglerar narkotika varierar i hög grad mellan de olika EU-medlemsländerna. Sverige och Holland kan ses som två motpoler, medan övriga länders politik ryms någonstans mellan de båda. Som framställningen visar har dock flertalet länder de senaste åren blivit mer orienterade åt den holländska politiken. Arbetets övergripande frågeställning har varit om en fullt harmoniserad narkotikalagstiftning inom EU, mot ovanstående bakgrund, är möjlig att uppnå. En följdfråga har varit om en sådan harmonisering överhuvudtaget är önskvärd. Efter att ha analyserat de narkotikapolitiska trenderna och skillnaderna inom EU drar jag slutsatsen att en sådan harmonisering i dagsläget är omöjlig att genomföra. Det saknas för närvarande en tredje väg där de olika länderna skulle kunna mötas. En diskussion kring argument för och emot harmonisering leder mig till slutsatsen att det är ytterst tveksamt att en harmonisering av narkotikastrafflagarna inom EU överhuvudtaget är önskvärd.