Gud eller Big Bang : En argumentation mellan religiös tro och den vetenskapliga världsbilden

Sammanfattning: Abstrakt Jag har gjort en textanalys av fem böcker skrivna av författare och forskare där det gemensamma ämnet för litteraturen är Guds existens. Böckerna är Richard Dawkins Livet flod, Richard Dawkins Illusionen om Gud, John Lennox Guds dödgrävare, Christer Sturmark Tro och vetande 2.0 och Stefan Gustavsson Kristen på goda grunder. De frågor jag ställer mig är om diskussionen mellan den religiösa sidan och den vetenskapliga sidan diskuterar Guds existens på samma plan eller om dessa två sidor diskuterar bevisen på olika nivåer.  Analysen görs med genom en komparativ studie där frågan om arguments hållbarhet och relevans diskuteras. Frågeställningarna i mitt arbete är att visa på vilka argument som används när vetenskap och religion diskuteras samt om det finns några argument som väger tyngre än andra?      De diskussioner som jag lyft ur litteraturen handlar om tro och vetande, och om dessa står på helt olika sidor av varandra eller inte. De diskussioner som förs rör frågor så som, är tron en blid tro utan underbyggda resonemang eller handlar tron om just dessa underbyggda resonemang. Är vetenskapen en form av bevis för eller emot Gud? Kanske är det så att tron inte är vetandes motsats utan dess förutsättning och ett gensvar på de bevis som finns. Behöver verkligen naturlagarna ha en förklaring? Är förklaringen Gud eller är naturlagarna en förklaring av sig själv. Kan vi få svar på livets mening med hjälp av en Gud eller är det så att det inte finns en mening. Är skapelsen bara en tillfällighet eller handlar det överhuvudtaget inte alls om slumpen för någon av parterna. Är svaret att det finns en högre makt som styr skapelsen eller är det bara vårt DNA som gör vad som krävs för att överleva? Dessa är några av de frågor som diskuteras mellan författarna representerade i min uppsats.      Visst finns det vissa argument som väger tyngre än andra. Många gånger är det representanterna för den troende sidan som håller sig mest till sakfrågan. Dawkins och Sturmark argumenterar ibland genom att försöka ta poäng i form av humor och ironi. Som jag ser det är det dock tron i detta fall som får försvara sin syn på Gud. Det är även denna sida som står lite i underläge sett utifrån debattens ämne, inte just bara i dessa fall som jag tar upp, utan även sett över tid. Det stora problemet med argumenten är att personerna, som argumenterar, inte alls läser av bevisen på samma sätt. Samt att bara för att det finns hållbara och relevanta förklaringar på Guds ickeexistens så utesluter inte det den psykologiska funktionen Gud har, i form av tröst och mening.