Konstruktionsval vid verbet ge från fornsvenska till nusvenska

Sammanfattning:

Denna uppsats behandlar variation i argumentstrukturen kring verbet ge, från äldre fornsvenska till modern svenska, och vilka faktorer som kan tänkas ligga bakom denna variation. I uppsatsen presenteras två studier, en som behandlar variationen mellan konstruktion med dubbelobjekt och konstruktion med bundet adverbial (prepositionsfras) och en som behandlar variationen mellan neutral ordföljd (där mottagaren står före temat) och omvänd ordföljd (där temat står först). Omvänd ordföljd innefattar även belägg där mottagaren är realiserad i form av en prepositionsfras. Det framkommer att variationen mellan de två ordföljdsalternativen varit mer eller mindre konstant över tid, medan konstruktion med bundet adverbial börjar användas under äldre nysvensk tid och blir vanlig först under 1700-talet. Uppkomsten av konstruktion med bundet adverbial tycks ske samtidigt som dubbelobjektskonstruktionen med omvänd ordföljd försvinner. Det är således rimligt att tänka sig att konstruktionen med bundet adverbial uppstått som ett sätt att bibehålla möjligheten att variera ordföljden mellan tema och mottagare, även efter det att dessa inte längre kunde särskiljas med hjälp av kasusändelser. De faktorer som är av störst vikt, både vad gäller valet av konstruktionstyp och valet av ordföljd, är mottagarens respektive temats grad av bestämdhet.