Yrkesmässigheten inom inkomst- och mervärdesskatterätten

Sammanfattning: Mervärdesskatten, som är en flerledsskatt, infördes i Sverige den 1 januari 1969 som en direkt ersättning till den allmänna varuskatten. Oavsett hur många led mervärdesskatten passerar så tas skatten ut i varje led. Eftersom avdragsrätt föreligger för all mervärdesskatt som belastar kostnaderna så beskattas endast mervärdet. Skatten övervältras från den ena näringsidkaren till den andra för att slutligen belasta konsumenten. Konsumenten blir den slutliga skattebäraren. I svensk rätt har man valt att i huvudsak förknippa skattskyldigheten till mervärdesskatt med frågan om en person bedriver yrkesmässig verksamhet. Med yrkesmässig avses, enligt huvudregeln i 4 kap. 1 § 1 ML, en verksamhet som utgör näringsverksamhet enligt 13 kap. IL Inkomstskattelag (1999:1229).. Därmed finns det en koppling mellan mervärdesskatten och inkomstskatten, som försvårar tolkningen och tillämpningen av mervärdesskatterätten. Av definitionen av näringsverksamhet i 13 kap. IL kan, sammantaget med praxis, utläsas tre huvudsakliga rekvisit för att näringsverksamhet skall vara för handen. Dessa är: 1. Yrkesmässighet i egenskap av varaktighet eller stor omfattning. 2. Självständighet i förhållande till uppdragsgivare. 3. Att verksamheten bedrivs med vinstsyfte. Utgångspunkten är därmed att huvudgruppen av skattskyldiga personer är de som enligt IL bedriver näringsverksamhet. Därefter finns det möjligheter, genom utvidgningsregeln i 4 kap. 1 § 2 ML, till korrigering av situationer i vilka mervärdesskatten har en icke önskad konkurrenseffekt. Utifrån detta kan det konstateras att vad som faller under ML och näringsverksamhet enligt 13 kap. IL kan skilja sig åt. I och med Sveriges inträde i den Europeiska Unionen förändrades den mervärdesskatterättsliga regleringen i stor omfattning. Förutom en ny mervärdesskattelag Mervärdesskattelag (1994:200)., åligger det Sverige att tillämpa svensk nationell rätt på sådant sätt att EU-samarbetet främjas. Det är viktigt att notera att för den indirekta beskattningens område, till vilken mervärdesskatten hör, har EG-harmoniseringen varit av större omfattning än för de direkta skatterna, såsom inkomstskatten. Enligt artikel 93 EGF har rådet i princip möjlighet att använda både förordningar och direktiv för att harmonisera mervärdesskatten inom EU. På mervärdesskatterättens område har man valt att genomföra harmoniseringen främst genom direktiv, där det sjätte mervärdesskattedirektivet från 1977 Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas omsättningsskatter (EGT nr L 145, 13.6.1977 s. 1) är det mest centrala. Enligt det sjätte mervärdesskattedirektivet bygger själva skattskyldigheten på att skattesubjektet utgör en skattskyldig person. EG-domstolen är av den uppfattningen att nämnda begrepp är mycket vidsträckt, vilket indikerar att begreppet ''person som bedriver ekonomisk verksamhet'' är mer omfattande än yrkesmässig verksamhet enligt ML. Den 11 februari 1999 tillsatte regeringen en utredning Dir. 1999:10 med uppgiften att se över de begrepp i mervärdesskattelagen som reglerar frågor om skattskyldighet och yrkesmässig verksamhet. Deras arbete SOU 2002:74 resulterade bl.a. i förslaget att det gemenskapsrättsliga begreppet beskattningsbar person förs in i ML. Avgränsningen av tillämpningsområdet för mervärdesskatt blir därigenom självständigt i förhållande till IL.