Nära och kära? Bevissvårigheter och reglering av närstående när kvinnor utsätts för våld i nära relationer

Sammanfattning: I denna uppsats behandlas några av de bevissvårigheter som finns vid våld mot kvinnor som begås i nära relationer, och som är en bidragande orsak till den bristande lagföringen av brotten. Syftet med uppsatsen är att granska särregleringen av närstående vittnen, samt det beslagsförbud av meddelanden mellan en misstänkt och en närstående som idag finns i svensk rätt. Våld mot kvinnor och våld i nära relationer begås ofta bakom stängda dörrar och därför finns det sällan direkta vittnesiakttagelser. Istället är det vanligast att kvinnan har anförtrott sin historia till släkt eller vänner. För brottsutredarna blir det därför en viktig uppgift att tillvarata bevismedel från närstående. Tillgången till stödbevisning har visat sig ha stor betydelse vid domstolarnas bedömningar. Svensk lagstiftning saknar idag vittnesplikt för närstående till part. Syftet bakom regleringen är den svåra motsättning som vittnet skulle utsättas för, mellan att hålla sig till sanningen och att hjälpa sin närstående. Svensk lagstiftning innehåller dessutom ett beslagsförbud av skriftliga meddelanden mellan en misstänkt och dennes närstående. Detta förbud innebär att om en misstänkt hotar sin partner kan inte meddelandet beslagtas såvida inte någon utav parterna frivilligt överlämnar meddelandet. Brottsutredningarna blir därmed ofta beroende av kvinnans villighet att samarbeta. Denna olägenhet har kritiserats och 2014 kom ett förslag om att ta bort beslagsförbudet för vissa brott som ofta begås i nära relationer. I strävan efter en mer effektiv lagföring finns det dock motstående intressen. Uppsatsen diskuterar rättssäkerhet och integritet i ljuset av en eventuell vittnesplikt för närstående, samt ett eventuellt borttagande av beslagsförbudet för vissa brott.