Förseningsvite vid obefogade hävningsförklaringar i entreprenadavtal

Sammanfattning: Förseningsvitet kan löpa fram till dess att beställaren befogat mothäver entreprenadavtalet inom skälig tid Hävning av ett entreprenadavtal utgör en synnerligen radikal åtgärd. Trots det förekommer det att entreprenörer, som själva är försenade i förhållande till avtalade tider, häver avtalet obefogat, det vill säga utan grund. Eftersom entreprenadavtal ofta sträcker sig över en lång tid och vanligtvis representerar stora ekonomiska värden kan en försening på entreprenörens sida åsamka beställare skada. Förseningsskadans omfattning kan däremot vara svår att beräkna. Förutsatt att komplicerade orsaksbedömningar krävs, riskerar beställaren att underkompenseras om denne nödgas framställa ersättningskrav enligt allmänna skadeståndsregler. I entreprenadavtal finns därför förseningsvitet som alternativ till skadestånd vid entreprenörens försening. Förseningsvitet kan aktualiseras vid varje konstaterat överskridande av kontraktstiden. Den vitesgrundande ersättningsperioden upphör i regel när entreprenaden är färdigställd och avlämnad efter godkänd slutbesiktning enligt AB 04 7:12. Förutsatt att avtalet hävs, upphör emellertid vitet att löpa redan efter hävningstidpunkten eftersom entreprenören normalt saknar kontroll över arbetena därefter. Om en entreprenör däremot meddelar en obefogad hävningsförklaring, uppkommer frågan om utgångspunkten att vitet ska upphöra att löpa efter hävningstidpunkten, även gäller vid en obefogad hävning. Mot bakgrund av denna fråga har uppsatsen haft till syfte att utreda och analysera i vilken mån en beställare kan göra gällande rätt till förseningsvite då en entreprenör meddelar en obefogad hävningsförklaring. Uppsatsen har därför identifierat och analyserat vilka rättsverkningar en obefogad hävningsförklaring ger upphov till samt diskuterat hur dessa förhåller sig till olika förslag på hur en vitesklausul eventuellt kan tillämpas vid en obefogad hävning. Det har även utretts och diskuterats vilka av lösningsförslagen som främst tillgodoser vitets syften och funktioner. I uppsatsen konstateras att ett entreprenadavtal inte upphör omedelbart efter en obefogad hävning. Avtalet är istället svävande efter hävningsförklaringen. Givet att beställaren som mottar den obefogade hävningsförklaringen inte förhåller sig passiv utan protesterar mot den, bör avtalet inte upphöra. Om beställaren emellertid förblir passiv, medför en utebliven protest att avtalet anses ha upphört vid den obefogade hävningsförklaringen. Följaktligen leder en utebliven protest även till att vitet slutar löpa vid tidpunkten för den obefogade hävningsförklaringen. Vidare fastslås det att en obefogad hävningsförklaring i regel utgör ett avtalsbrott. Det konstateras därför att mottagaren av en obefogad hävning har rätt att begära naturafullgörelse, och att en sådan begäran i praktiken måste framställas inom skälig tid. Uppsatsen belyser emellertid att processrättsliga regler kan försvåra eller i värsta fall omöjliggöra ett yrkande om naturafullgörelse. Det framhävs även att processrättsliga regler kan göra det opraktiskt att invänta ett sådant yrkande. Det framhålls däremot att dessa processrättsliga skäl inte utgör anledning nog för att avvisa ett yrkande om naturafullgörelse. Uppsatsen diskuterar därför ett av Lena Olsens lösningsförslag, där en beställare begär naturafullgörelse med följden att vitet fortlöper på obegränsad tid med begränsningen att vitet sannolikt jämkas enligt 36 § avtalslagen. Lösningen utesluts inte, men givet processrättens begränsningar konstateras att den troligtvis är värdelös i majoriteten av fall och är därmed inte att föredra. Utredning visar dessutom att beställaren har rätt att häva avtalet inom skälig tid efter mottagandet av den obefogade hävningsförklaringen. Förutsatt att beställaren häver avtalet inom skälig tid fastslås det att avtalet även upphör vid denna senare tidpunkt. Det framhålls därför att den befogade mothävningen till skillnad från den obefogade hävningsförklaringen kommer inhibera alla kontraktsarbeten och frånta entreprenörens fullgörelserätt. Mot bakgrund av rättsverkningarna av en obefogad respektive en befogad hävning enligt AB 04 konstateras det därför att det vore rimligt att förseningsvitet slutar löpa vid den senare mothävningen, istället för vid den obefogade hävningsförklaringen. I den avslutande diskussionen jämförs även Olsens förespråkade lösningsförslag - där förseningsvitet upphör att löpa vid den obefogade hävningsförklaringen - med min föreslagna lösning - där förseningsvitet kan fortlöpa fram till dess att beställaren mothäver avtalet inom skälig tid - i relation till vitets syften och funktioner. Vid en sammantagen bedömning fastslås att den senare lösningen är att föredra eftersom den bättre kan tillgodose fler av vitets syften och funktioner. I uppsatsen dras därför slutsatsen att huvudregeln är att en beställare som mottar en obefogad hävningsförklaring av en försenad entreprenör, bör kunna göra gällande rätt till förseningsvite för den försening som löper fram till dess att beställaren befogat mothäver entreprenadavtalet inom skälig tid.