Utsläpp från vägmarkeringar : Toxicitetstest av lakvatten från vägmarkeringsprodukter med mikroalgen Raphidocelis subcapitata

Sammanfattning: Ackumuleringen av plast och mikroplast i miljön är idag en globalt aktuell fråga. Forskning kring mikroplast och dess påverkan på miljö och biota har ökat kraftigt det senaste decenniet. En av de största utsläppskällorna till mikroplast är slitage från vägtrafiken, speciellt från däck, men mikroplast kan även komma från vägmarkeringar. Vägmarkeringar innehåller plastpolymerer (som bindemedel), fyllnadsmedel, pigment och tillsatsämnen (additiv), och ofta ingår även glaspärlor. Vissa ämnen kan ge en negativ påverkan på människa och miljö. I dagsläget saknas det data för att kunna kartlägga i vilken omfattning vägmarkeringsslitage bidrar till spridning av mikroplaster samt för att bedöma om och hur det skulle kunna påverka miljön och vattenlevande organismer. I detta examensarbete har toxicitetstest av lakvatten från vägmarkeringsprodukter utförts med algen Raphidocelis subcapitata för att studera om de är toxiska samt om det finns någon skillnad mellan olika vägmarkeringsprodukter. Partiklar från fyra olika typer av vägmarkeringsprodukter (prefabricerad termoplast, varmapplicerad termoplast, vattenbaserad akrylatfärg och 2-komponentsakrylatfärg) genererades och lakades var för sig med skakning i avjoniserat vatten under 24 timmar. Lakvattnen utan partiklar användes sedan till algtillväxthämningstest. Algerna exponerades under 72 timmar för lakvatten i olika koncentrationer, där den högsta motsvarade 100 g vägmarkeringspartiklar per liter, och algtillväxt mättes. Effektmåtten var maximal tillväxthastighet och lag-fas och dessutom analyserades korrelationen mellan dem som ett mått för anpassningseffektivitet. De fyra lakvattnen påverkade lag-fas och/eller tillväxthastighet i olika omfattning och medförde antingen inhibering eller stimulering av algtillväxten. Lakvattnet från den vattenbaserade akrylatfärgen påvisade störst inhibering av tillväxt och var även det mest toxiska eftersom ingen tillväxtanpassning skedde. För övriga lakvatten påvisades olika grad av anpassningseffektivitet av alger vid exponering. Dock krävs mer ingående statistisk utvärdering för att åtskilja de två lakvatten som hade minst påverkan, dvs. från den prefabricerade och den varmapplicerade termoplasten.  Detta är enbart en första studie. Upprepade tester med fler vägmarkeringsprodukter och fler tester med andra organismer, såsom bakterier, kärlväxter, kräftdjur och fisk, krävs för att bättre kunna utreda om och hur olika vägmarkeringar kan påverka biota. För ytterligare studier skulle det vara intressant att utvärdera vilka ämnen i vägmarkeringar som kan påverka miljön och om dessa skulle kunna ersättas med andra, mindre giftiga ämnen.