Utvärdering av två olika diffusionsviktade sekvenser vid MR-prostata.

Detta är en Magister-uppsats från Umeå universitet/Institutionen för omvårdnad

Sammanfattning: Bakgrund: Protokollet som används för att underundersöka MR-prostata innehåller en uppsättning förutbestämda sekvenser enligt PI-RADS riktlinjer. Diffusionsviktade bilder används för att utröna om vattenmolekyler kan röra sig fritt eller inte. Begränsad rörlighet kan tyda på patologi. Att registrera dessa mikroskopiska rörelser kräver snabba skiftningar i MR-kamerans gradientsystem. Prostatans relativa närhet till rektum kan skapa problem vid bildtagningen, det kan bildas artefakter från tarmgas. Motiv: Den teknik som används för att skapa diffusionsviktade bilder (ssEPI) är känslig för till exempel tarmgas och kan bilda artefakter. Ett försök att minska dessa artefakter är att dela upp bildtagningen i flertalet mindre segment (rsEPI) vilket kan minska artefaktens utbredning i bilden. Jämförande studier på en MR 3T finns men det saknas studier utförda med magnetfältstyrkan 1,5T. Syfte: Att jämföra bildkvalitén mellan sekvenserna single shot echo planar imaging och readout segmented echo planar imaging vid MR-undersökning av prostatan på deltagare som undersöks med en magnetkamera 1,5T. Metod: En jämförande with-in subject studie med kvantitativ design utfördes där antalet deltagare som valdes konsekutivt blev 24. Bilderna bedömdes av en radiolog utifrån en 5-gradig Likert-skala; anatomisk distorsion, anatomiska detaljer och helhetsbedömning. En hypotesprövning (Wilcoxon signed rank test) tillsammans med effektberäkning (Cohen ́s d) med statistikprogrammet Jamovi utfördes. Resultat: Huvudresultatet visar med en statistisk signifikant skillnad (p=0,037) att rsEPI ger bättre diagnostiskt bildkvalité än ssEPI. Artefaktens utbredning i bilden var även mindre när rsEPI användes dock var skillnaden endast signifikant på ADC (p=0,037) och b.50/900 (p=0,037) men inte på b.1500 (p=0,072). Effekten var låg, enligt Cohen ́s d. Prostatans anatomiska detaljer visualiseras bättre med ssEPI på b.50/900 (p< 0,001) medan b.1500 (p=0,002) gav ett bättre resultat när rsEPI användes. Effekten var stor, enligt Cohen ́s d på de båda. Ingen skillnad sågs när ADC jämfördes. Konklusion: Författaren till detta arbete har visat att rsEPI som diffusionsteknik kan användas på en MR-kamera 1,5T. Resultatet är i linje med studier utförda på MR-kamera 3T.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)