Nödvärnsrätten och dess gränser - Gränsen mellan det uppenbart oförsvarliga och att svårligen kunna besinna sig.

Sammanfattning: Uppsatsen syftar till att undersöka nödvärnsrättens yttersta gräns vid angrepp på person. Utredningen behandlar även nödvärnsexcess samt hur de två an-svarsfrihetsgrunderna förhåller sig till varandra. Nödvärnsbestämmelsen återfinns i 24:1 BrB och anger att den som utsätts för ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp har rätt till nödvärn. Lagstif-taren har avsett att ge en bred marginal till förmån för den angripne, med ly-delsen att våldet inte får vara uppenbart oförsvarligt. Försvarlighetsbedöm-ningen är avgörande för om försvarsvåldet anses som tillåtet eller ej. Bedöm-ningen skiljer det straffbara från det straffria. Om våldet anses vara uppenbart oförsvarligt finns det fortfarande en möjlighet att ursäktas med beaktande av nödvärnsexcess. 24:6 BrB stadgar att den angripne ska vara fri från ansvar om denne svårligen kunde besinna sig. I utredningen presenteras lagstiftarens motiv med nödvärn och nödvärnsex-cess. För att förstå hur bestämmelserna har tolkats och tillämpats behandlas även två rättsfall från Högsta domstolen och ett fall från Hovrätten. Med beak-tande av praxis går det inte att utläsa en tydlig röd tråd. Avslutningsvis analy-seras hur brottsoffrets rätt påverkas av rådande begränsningar. Det är endast motiverat att bruka livsfarligt våld i undantagssituationer. Det ställs även höga krav på att överväga alternativa handlingsvägar. Om den angripne inte har förmågan att överväga försvarsvåldet på ett rimligt sätt bör denne försöka av-lägsna sig eller tillkalla hjälp istället. Det kan innebära ett riskabelt alternativ men om den angripne bemöter angreppet med livsfarligt våld kan det anses som uppenbart oförsvarligt.