En förbindande obundenhet - Emissionsgarantier i ljuset av HD:s dom i mål nr T 3313-14

Sammanfattning: Aktieteckning ska enligt ABL ske på en särskild teckningslista, och en aktieteckning som avviker från den föreskrivna formen är ogiltig. Löften att i framtiden teckna sig för aktier regleras däremot inte i lag. I rättsfallet NJA 1918 s. 394 ansågs ett löfte om aktieteckning vara oförbindande eftersom aktieteckningen inte gjorts på det i ABL föreskrivna viset. Med hänvisning till rättsfallet och förarbetena bakom formkravet fann Hjalmar Karlgren 1930 ett ”förhärskande motiv” som motiverar en vidsträckt generell princip – att utfästelser att teckna aktier är oförbindande. Detta antagande blev, genom införandet av 1975 års aktiebolagslag, förlänat högre rättskällestatus och har kommit att bli omdiskuterat, bl.a. med anledning av den ökade användningen av emissionsgarantier. Emissionsgarantier utgörs i korthet av ett löfte att mot ersättning, för det fall en nyemission inte fulltecknas, teckna sig för resterande aktier. Dessa används frekvent på den svenska aktiemarknaden och anses främja riskkapitalanskaffning. Yrkesmässig garantiverksamhet är tillståndspliktig och information om garantierna ska enligt lag framgå av emissionsprospektet. I ljuset av det nämnda kan det framstå som paradoxalt att garantiernas bindande verkan länge varit oklar, med anledning av ABL:s formkrav och 1918 års rättsfall. Till stöd för en bindande verkan har framhävts att det pågår en trend av uppluckring av formkrav på andra rättsområden, att garantierna genom tillståndsplikten m.m. har lagstiftarens goda öga, samt att prejudikatet är nästan 100 år gammalt. Likväl består formkravet relativt okommenterat av lagstiftaren. I mål T 3313-14 av den 14 mars 2016 prövar HD för första gången sedan 1918 ett mål om teckningsutfästelser. HD får anses såväl upprätthålla som omkullkasta 1918 års rättsfall. HD fastställer att emissionsgarantiavtalet i ljuset av NJA 1918 s. 394 och ABL:s formkrav, är oförbindande, och att garanterna inte kan förpliktas att medverka till aktieteckning. Däremot har garanterna genom att inte infria sitt garantiåtagande gjort sig skyldiga till ett skadeståndsgrundande avtalsbrott och ska utge ett skadestånd till bolaget uppgående till den fulla teckningslikviden. HD:s lösning är avancerad men når det principiellt viktiga resultatet att de välanvända emissionsgarantierna i praktiskt hänseende är bindande, under förutsättning att garantin är skriftlig och garanten blivit adekvat informerad. Den kreativa domen väcker dock många följdfrågor och kan inte sägas vara fri från oklarheter. Jag anser att det varit smidigare för såväl HD som marknaden, om rätten istället konstaterat att emissionsgarantier inte omfattas av NJA 1918 s. 394 och formkravets räckvidd, alternativt avgöra målet i plenum och förändra praxis vad avser teckningsutfästelser. Att bibehålla formkravet samtidigt som skadestånd utdöms till det positiva kontraktsintresset är i mina ögon motsägelsefullt, och underminerar redan svaga och omdiskuterade ändamål.