Funktionella element som registreringshinder : en undersökning av tillämpningen av det absoluta registreringshindret i art. 7.1 e) ii) varumärkesförordningen och dess förhållande till hybridkännetecken

Detta är en Master-uppsats från Linköpings universitet/AffärsrättLinköpings universitet/Filosofiska fakulteten

Sammanfattning: Varumärkesrätten innefattar en bred definition av vilka kännetecken som kan konstituera ett varumärke, vilken inkluderar formen på en vara. När kännetecknet består av en varuform utgör således varan i sig kännetecknet och därmed varumärket. Vid en varumärkesregistrering ska bedömningen av olika kategorier av kännetecken inte skilja sig åt, men för varuformer finns ytterligare hinder vid registrering jämfört med andra typer av kännetecken. Ett sådant registreringshinder avser specifikt funktionella former. Många former tenderar att vara funktionella till viss grad, vilket aktualiserar art. 7.1 e) ii) VmF. Artikeln föreskriver ett absolut registreringshinder mot att registerna former som endast består av ”en varas form eller annan egenskap hos varan som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat”. Om en varuform hindras registrering enligt artikeln, är uteslutningen från registrering permanent. Det innebär att registreringshindret inte kan övervinnas även om formen förvärvar särskiljningsförmåga på marknaden. EUD har uttalat att det inte vore skäligt att neka registrering av varuformer endast på grund av att de innehar några funktionella element. För att ett kännetecken ska falla inom ramen för artikeln behöver således en forms alla väsentliga särdrag falla inom ramen för bestämmelsen. Detta medför viss problematik när det kommer till hybridkännetecken vilka innehar vissa element som är funktionella, men även andra element som är icke-funktionella. Enligt gällande rätt kan hybridkännetecken registreras som varumärken om de innehar icke-funktionella särdrag som anses vara väsentliga. Hela formen av ett hybridkännetecken kan således registreras som ett varumärke under förutsättning att endast några av de väsentliga särdragen krävs för att uppnå den tekniska funktionen. Genom en undersökning av rättspraxis konstateras att EUD utför en fri och långtgående undersökning vid bedömning av vad som utgör en forms väsentliga särdrag och dessa särdrags eventuella funktion. EUD är inte bunden till vad som anges i varumärkesansökan, utan undersöker även den faktiska varan på marknaden för vilket kännetecknet är ämnat att användas. EUD verkar generellt vara restriktiv med att låta tredimensionella former registreras, inte minst när de innehåller funktionella element. Möjligen beror den negativa inställningen till att registrera hybridkännetecken på bristen av effektiva lösningar att tydligt undanta de funktionella elementen från registrering. Vid en registrering av hybridkännetecken uppstår även intressanta aspekter ur intrångssynpunkt eftersom formen är registrerad som en helhet, även om vissa väsentliga särdrag inte är ämnade att omfattas av ensamrätten. Vid analoga tillämpningar av rättspraxis framstår det som att dessa element, utan att det explicit framgår av exempelvis en disclaimer, ska vara undantagna från den ensamrätt som erhålls varumärkesinnehavaren.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)