När klandertalan är "uppenbart" ogrundad - En kritisk granskning av hovrättens tillämpning av rekvisitet "uppenbart ogrundat" i 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB i klanderprocesser

Sammanfattning: En bärande princip för klanderprocessen är att hovrätten inte får ägna sig åt någon materiell överprövning. I klanderprocesser prövas i huvudsak om det i skiljeförfarandet förekommit något processuellt fel. För prövningen gäller samma processuella regelverk som för tvistemål i underrätt. Ett av de processuella verktyg som kan användas i klanderprocesser är 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB. Den ger möjligheten att omedelbart ogilla ett käromål, utan att utfärda stämning. Det gäller att talan inte innefattar laga skäl eller om det annars är uppenbart att denna är ogrundad. Denna regel har på senare tid tillämpats mer frekvent i klanderprocesser. I arbetet utreds hovrättens tillämpning av rekvisitet ”uppenbart ogrundat” i klanderprocesser. Kärnan i utredningen är innebörden av uppenbarhetskravet i ifrågavarande rekvisit och hur hovrätten tillämpar detta krav i klanderprocesser. I framställningen visas att uppenbarhetskravets innebörd är oklart. I kravet anses ligga att kärandens ogrundade talan kan slås fast ”lätt och tveklöst” efter en enkel prövning eller ”omedelbart och tveklöst”. Det lyfts fram att det bör innebära att en domstol enbart vid en enkel granskning av käromålet ska kunna avgöra att den är ogrundad. Domstolen ska inte behöva vidta en närmare prövning för att kunna dra slutsatsen att något är ogrundat. Med andra ord ska det inte krävas en påtaglig arbetsinsats för att fastslå det ogrundade. Det visas att hovrätten tillämpar rekvisitet när det påstås materiella och processuella fel. För att fastslå att en klandertalan är ogrundad vidtar hovrätten en påtaglig arbetsinsats vid handläggningen av dessa mål. Vidare krävs det inte mycket för att rekvisitet ”uppenbart ogrundat” ska vara uppfyllt. Av denna anledning ifrågasätts huruvida rekvisitet verkligen är uppfyllt. Detta konkretiseras med hjälp av att hovrättens tillämpning analyseras och problematiseras utifrån olika tänkbara processföringslägen som den kan tänkas ställas inför. Med detta som utgångspunkt åskådliggörs att hovrättens tillämpning av rekvisitet i klanderprocesser är olämplig och problematisk. Den är svårförenlig med bestämmelsens syfte och den restriktivitet som framhålls av lagstiftaren och rättspraxis. I arbetet framhävs att det finns fog för att anta att hovrätten tillämpar bestämmelsen dels i syfte att skriftligen avgöra målen samt undvika parternas absoluta rätt till huvudförhandling, enligt 42 kap. 18 § 1 st. 5 p. RB, dels tillgodose lagstiftarens intresse av en snabb och effektiv klanderprocess. Det föreslås i uppsatsen att det införs ett nytt processuellt verktyg som ger hovrätten möjligheten att avgöra en ogrundad klandertalan på handlingarna, utan att parterna ska ha rätt till någon huvudförhandling.