Barn till förståndshandikappade föräldrar -riskerar rättens LVU-beslut att åsidosätta barns rätt att vara barn?

Sammanfattning: Föreliggande uppsats är ett examensarbete i socialrätt på juris kandidat- programmet. Uppsatsen syftar till att utreda vilka regler och förhållanden som rätten lägger vikt vid i sådana LVU-fall som rör barn med förståndshandikappade föräldrar. Som en konsekvens av denna frågeställning väcks även frågan om huruvida rättens beslut tenderar att prioritera förälderns intresse av att vara förälder framför barnets rätt att vara barn. Uppsatsens ämnesområde är alltså inte strikt juridiskt utan tangerar flera andra vetenskapsområden. Metoden som används för att nå uppsatsens syften består dels av en rättsdogmatisk metod och dels av en empirisk undersökning. Den empiriska undersökningen genomfördes genom att jag valde ut för uppsatsen relevanta Länsrättsdomar från Malmö Länsrätt från en viss tidsperiod och analyserade domskälen i dessa. Den empiriska undersökningen syftade främst till att hitta svaret på vilka förhållanden rätten i praktiken lägger vikt vid då den ska fatta beslut om dylika tvångsomhändertagande. Den rättsdogmatiska undersökningen visade, att den specifika situationen (att barnet har minst en förståndshandikappad förälder) är reglerad i liten mån. Det är i stället de mer allmänna LVU-reglerna som är till störst vägledning. Tydligt och grundläggande är dock det faktum att förälderns förståndshandikapp i sig aldrig utgör ett tillräckligt skäl för omhändertagande. Rätten är i stället alltid tvungen att studera föräldrarnas föräldraförmåga samt barnets psykiska och fysiska hälsa, precis som i övriga LVU-fall. Den rättsdogmatiska undersökningen visade även att rätten sällan använder sig av sakkunniga i förhandlingen, trots att LVU-fall som involverar förståndshandikappade föräldrar ställer högre krav på rättens kunskap inom andra vetenskapsområden. Rättens resonemang i t.ex. RÅ-praxis liknar till största del det resonemang som förs i mer sedvanliga LVU-förhandlingar, vilket inte är helt korrekt eftersom situationerna mellan sådana fall och uppsatsens fall skiljer sig åt på många sätt. Den empiriska undersökningen underströk på flera vis det resultat som den rättsdogmatiska undersökningen visade på. Länsrättsdomarnas domskäl var ofta rutinmässiga och endast i ett par av fallen tog rätten upp vikten av ett barnperspektiv eller principen om barnets bästa. Länsrätten var dock, i jämförelse med praxis, hårdare i sin bedömning gentemot föräldrarna och därför finns inget som tyder på att barnens rätt att vara barn har åsidosatts i förmån för föräldrarnas intressen. Rättens val av viktiga omständigheter i domskälen var dock ibland förvånade. Exempelvis diskuterades sällan föräldrarnas handikapp samt konsekvenser av detta handikapp, på ett tydligt sätt. Sammantaget visade undersökningarna att eftersom information och riktlinjer om ämnet är mycket begränsat behandlas dylika LVU-fall på samma sätt som de LVU-fall där föräldrarna inte är förståndshandikappade, trots att föräldrar som är förståndshandikappade har helt andra förutsättningar att förstå abstrakta ting eller att öva upp sin föräldraförmåga. I praxis har det visat sig att denna felbedömning riskerar att hindra barn från att vara barn och ha en god hälsa. Försummelsen av rättsområdet bör upphöra till gagn för både barn och föräldrar. Dessutom bör det tydligare markeras att det endast är barnets behov och intressen som ska ligga till grund i beslutet.