Teknisk vägledning för kommunala vattenplaner och genomförande av EU:s vattendirektiv

Sammanfattning: När EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG) antogs 2000 fick medlemsstaterna ett ansvar att uppnå god ekologisk och kemisk status i alla vatten 2015 med vissa undantag. Vattendirektivet införlivades i Sverige genom förordningen om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön (2004:660) 2004, där det stod att det, för varje vattendistrikt, ska finnas en länsstyrelse som ska utgöra vattenmyndighet för distriktet. De fem vattenmyndigheterna har, på grund av föreskrifter i Miljöbalken och förordningen om förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön, utfärdat åtgärdsprogram. I åtgärdsprogrammen finns 7 punkter av 38 riktade åt kommuner, varav punkt 37 lyder:   ”Kommunerna behöver, i samverkan med länsstyrelserna, utveckla vatten- och avloppsvattenplaner, särskilt i områden med vattenförekomster som inte uppnår, eller riskerar att inte uppnå, god ekologisk status, god kemisk status eller god kvantitativ status”   Även om kommuner ska få stöd av länsstyrelser, vattenmyndigheter och Havs- och vattenmyndigheten när det gäller vattenfrågor har handledning och riktlinjer för att utforma kommunala vattenplaner inte funnits. Frågan har endast kort behandlats i riktlinjedokument och handböcker inriktade på planering utanför området. Trots detta har kommunala vattenplaner skapats i olika kommuner, där man sett behovet av ett övergripande dokument som tagit upp den miljömässiga situationen gällande det kommunala vattnet. I de vattenplaner som behandlas i examensarbetet, Västerås, Örebros och Upplands Väsbys kommunala vattenplaner har de gått efter praxis och diskuterat fram i arbetsgrupper var den bör innehålla. Alla kommunala vattenplaner har stort sett samma upplägg: övergripande information om vattenförekomsterna, den kemiska och ekologiska status som råder i vattenförekomsterna, miljökvalitetsnormer vilka beskriver den kemiska och ekologiska status som ska råda, och åtgärder. iv Syftet med denna studie var att genom samtal med inblandade i utvecklandet av de kommunala vattenplanerna beskriva vad som bör ingå i en kommunal vattenplan, för att bygga upp riktlinjer för vad en kommunal vattenplan ska behandla. För att vägledningen ska innehålla värdefulla tips skedde samtal kring problematiken kring arbetsgången under de aktuella kommunala vattenplanerna. För att se om de kommunala vattenplanerna har fått en kommunal förankring skedde dialog med personer som inte varit involverade under vattenplansutformandet, för att få en uppfattning om de kommunala vattenplanerna inverkat på annan planering. Då uppföljning är viktigt för att se till att åtgärderna utförs och har effekt, togs även detta upp under samtalen.  Uppföljning av åtgärderna sker i alla tre kommuner, men de skiljer sig något. I Västerås finns en grupp som samlar information om åtgärdernas status, där man hittills funnit att vissa åtgärdsutföranden är självgående, medan vissa är stillastående. I Örebro har det bestämts att uppföljning av åtgärderna ska ske 2015, genom att undersöka effekter av åtgärderna. I Upplands Väsby finns en extern åtgärdsdatabas där åtgärderna registreras och status läggs in. I både Västerås och Upplands Väsby har problematik kring de involverades arbetsmässiga bakgrund uppkommit, genom att olika synsätt och intressen har påverkat arbetsgången. I Örebro var det planerat att den kommunala vattenplanen skulle ingå i den kommunala översiktsplanen, men då översiktsplanen nästan var klar vid den kommunala vattenplanens framtagande blev den kommunala vattenplanen ett eget dokument.  Örebro tog 2002 fram en kommunal vattenplan, vilken innehöll åtgärder som ansågs vara för svävande, vilket ledde till en utveckling av en ny vattenplan 2010. Uteblivande av tidig politisk initering av Upplands Väsbys kommunala vattenplan 2005 gjorde att den aldrig blev godkänd. Detta togs i beaktande vid utformandet av den nya kommunala vattenplanen som är på gång under 2014. För att undvika att personers bakgrund blir för avgörande bör arbetet ske efter utformade riktlinjer som tydliggör innehållet. Då undviks antalet frågeställningar och motsättningar som kan uppkomma under planeringsskedet. Det är viktigt att den kommunala vattenplanen blir förankrad politiskt för att garantera planens kommunala värde och inverkan på övrig vattenrelaterad planering. För att underlätta uppföljning av åtgärder bör de redan i planeringsskedet garanteras en mätbar uppföljning, där åtgärdens storlek och tidspann bestäms innan de utförs. Projektledaren för Västerås vattenplan lade fram vikten av att också veta den föroreningsmängd i kg som måste reduceras, och vilka åtgärder som kan tillfredsställa reduktionsbehovet. Uppföljningsarbetet måste ingå som en naturlig del av vattenplansutvecklandet, istället för att se det som extra arbete efter en färdig kommunal vattenplan. Åtgärdsplanering måste avhandla tidsplan och ansvar för att främja det kommande uppföljningsarbetet.   Vägledningen beskriver dels vad en kommunal vattenplan bör innehålla, men tar även upp frågor utanför själva dokumentutformningen: politisk initiering, finansiering, datahämtning, åtgärdsval och prioritering av områden. Då ett värde på reduktionsbehovet anses viktig ingår ett beskrivande av två modeller, LakeMab och Vattenmyndigheten i Norra Östersjöns betingsberäkning, som två exempel för att kontrollera reduktionsbehov för fosfor. Kommunerna måste själva avgöra vilken modell de ska använda, då komplexitet måste vägas med den tid och kunskap som finns att tillgå.