Matematiklärares uppfattningar kring gymnasieskolors organisation av grupper i matematik

Sammanfattning: En betydelsefull åtgärd för elever i svårigheter är att insatserna riktas mot att skapa en god lärmiljö. För att nå fler elever är det väsentligt om insatserna riktas till alla skolans elever. I gymnasieförordningen (SFS 2010:2039) framgår det inte hur skolorna ska organisera grupper för att gynna elevers kunskapsutveckling. Studiens syfte är att öka kunskapen om hur några gymnasiekolor organiserar grupper i matematikundervisningen på organisationsnivå och hur några matematiklärare uppfattar effekterna av det för elever i matematiksvårigheter. För att uppnå detta syfte ställs följande specificerade frågor: Utifrån vilka ramar organiseras grupper i matematikundervisningen i några gymnasieskolor? Vilka effekter upplever berörda matematiklärare av dessa ramar för elever i matematiksvårigheter? Studien har inspirerats av fenomenografi för att beskriva och analysera lärares olika uppfattningar om gymnasiekolors organisation av grupper i matematik. I analysen har variationsteori och Bronfenbrenners (1979) ekologiska systemteori använts för att belysa variationen i lärarnas uppfattningar på olika nivåer i organisationen. Empirin till studien är insamlad utifrån intervjuer genomförda med sex matematiklärare på tre olika kommunala gymnasieskolor i olika kommuner. Resultatet visar att gymnasieskolor organiserar grupper i matematik på olika sätt. Gymnasieskolornas skillnader har berörts gällande gruppstorlek, nivågruppering, utökad tid och samarbete. Storleken på gruppen anses göra skillnad på elevers kunskapsutveckling. Optimala gruppstorleken i matematik upplevs generellt vara cirka 20 elever per grupp. De flesta lärarna påtalar att nivågruppering missgynnar elever i matematiksvårigheter, men även uppfattningen att eleverna gynnas av det förekommer. Gemensamt på de undersökta skolorna är att det finns en form av räknestuga dit eleverna kan gå för extra tid i matematik utanför lektionstid. Ofta är den schemalagd tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen, men når ändå inte alla elever på skolorna. Uppfattningen är att den utökade tiden behöver vara anpassad för den specifika elevens behov för att det ska ge effekter för elever i matematiksvårigheter. De undersökta skolorna har ibland möjlighet till att ha två vuxna i klassrummet. Den extra resursens kompetens varierar mellan skolorna. Endast en av de undersökta skolorna har specialpedagogisk kompetens inom matematik. När ämnesläraren får hjälp i klassrummet av en extra resurs utan specialpedagogisk kompetens i matematik uppges effekterna främst bli att läraren känner sig mer tillräcklig för eleverna och att det blir lugnare i klassrummet. När det finns en speciallärare eller specialpedagog med matematikkunskaper blir samarbetet på ett högre plan, där återkoppling på undervisning kan ges för att arbeta proaktivt. När specialläraren har kännedom om olika organisatoriska arbetssätt och vilka effekter det ger för elever i matematiksvårigheter ökar möjligheterna för att arbeta i förebyggande syfte, vilket i skollagen (SFS 2010:800) beskrivs som elevhälsans uppdrag.