"Vem vinner i Arbetsdomstolen?  En empirisk undersökning av fördelningen av rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med fokus på arbetstvister om ogiltiga avsked och uppsägningar"

Sammanfattning: Med anledning av den kritik som riktades mot Arbetsdomstolen för ett antal år sedan avseende bristande förutsebarhet i domstolens fördelning av rättegångskostnader uttalade den dåvarande ordföranden för Arbetsdomstolen att en omfattande genomgång av domstolens domskäl behövde genomföras för att besvara kritiken. Syftet med denna uppsats har varit att genomföra en del av den omfattande genomgång som den dåvarande ordföranden efterfrågade och därigenom undersöka hur Arbetsdomstolen tillämpar 18 kap. 4 § rättegångsbalken i arbetstvister om ogiltig uppsägning eller ogiltigt avsked för att se om det finns fog för kritiken eller inte. Uppsatsen utgick från följande tre frågeställningar; (1) hur ska 18 kap. 4 § rättegångsbalken tillämpas?; (2) har det skett en förskjutning i Arbetsdomstolens praxis mot ett förhållningssätt där, vid tillämpningen av 18 kap. 4 § rättegångsbalken, storleken på utdömt allmänt skadestånd påverkar fördelningen av rättegångskostnader?; (3) saknas det förutsebarhet i hur Arbetsdomstolen fördelar rättegångskostnader vid tillämpning av 18 kap. 4 § rättegångsbalken?. Den första frågeställningen besvarades med hjälp av en rättsdogmatisk metod. Svaret på frågan är att 18 kap. 4 § rättegångsbalken kan tillämpas enligt fyra olika utfall och det finns relativt tydliga riktlinjer i både praxis och doktrin kring när vilket utfall ska premieras, även om regelns fakultativa karaktär öppnar upp för domstolen att tillämpa regeln enligt en skönsmässig bedömning. Uppsatsens två andra frågeställningar besvarades med hjälp av en empirisk undersökning där 140 avgöranden analyserades och kodades utefter ett antal mätbara faktorer. Vad som kunde konstateras var att någon förskjutning inte skett mot ett förhållningssätt där Arbetsdomstolen tar hänsyn till storleken utdömt allmänt skadestånd vid fördelningen av rättegångskostnader. Vidare tyder resultatet av undersökningen på att Arbetsdomstolens tillämpning av 18 kap. 4 § RB i det stora hela är både förutsebar och konsekvent. Följande sex trender identifierades i tillämpningen; (1) tyngdpunktsprincipen tillämpas som huvudregel i arbetstvister om ogiltiga uppsägningar eller avsked; (2) jämkning av arbetstagarens rättegångskostnader är mer sannolikt i mål där arbetstagaren har yrkat ekonomiskt skadestånd; (3) särskiljande är mer sannolikt i mål där arbetstagaren på grund av medvållande får avslag för yrkandet om allmänt skadestånd, eller där ogiltig uppsägning eller ogiltigt avsked påstås ha skett vid flera separata tillfällen och käranden enbart vinner någon av frågorna; (4) proportionalitetsprincipen tillämpas inte när arbetstagaren vinner frågan om ogiltig uppsägning eller ogiltigt avsked; (5) vilken typ av yrkande som arbetstagaren framställer kan påverka vilket utfall i 18 kap. 4 § RB domstolen fördelar rättegångskostnaderna efter; och (6) motivering av fördelningen av rättegångskostnader saknas i en majoritet av Arbetsdomstolens domskäl. Avslutningsvis kan det konstateras att det inte finns fog för kritiken mot Arbetsdomstolen vad gäller tvister om ogiltiga uppsägningar eller ogiltiga avsked, men däremot finns det ett fortsatt behov av ytterligare genomgångar av domstolens domskäl i andra typer av arbetstvister för att ge ett heltäckande svar på kritiken. Vidare behöver Arbetsdomstolen reflektera över vilka konsekvenser bristen på motivering bakom fördelningen av rättegångskostnaderna kan få i praktiken om de vill att allmänheten ska uppfatta dem som en förutsebar och konsekvent rättstillämpare.