Riskfylld handelskapitalism och västindiska marknader. Handels- och sjöfartskontakter mellan Göteborg och Västindien 1782 – 1806

Sammanfattning: I denna uppsats undersöktes handelssjöfarten mellan Göteborg och Västindien under tidsperioden 1782 – 1806. Syftet var undersöka handeln mellan de två regionerna för att få bättre kunskap om lokala handelshus koppling till det globala fenomen som koloniseringen av Västindien innebar. Där tidigare forskning oftast behandlat export- och importhandel separat undersöktes båda ut- och ingående varuflöden för att synliggöra utbytet för de inblandade aktörerna. Undersökningen tog avstamp i Wallersteins världsystemanalys och forskning som behandlade handel och/eller kolonialism ur olika synvinklar. Ett globalhistoriskt perspektiv var utgångspunkten med fokus på fartygen som var del av västindienhandeln från Göteborg. Det huvudsakliga källmaterialet som användes var tolagsjournaler som är lokala tullhandlingar. Fribrevsdiarierna var också en viktig källa ihop med sjöpassdiarierna och samtida tidningar. Fartygen och den information som kunde knytas till dem genom källmaterialet var centralt i undersökningen. Fokuset låg på geografiska platser i tolagens destinationsuppgifter för att identifiera handelskontakter och nätverk. Undersökningen identifierade 72 fartygsavfärder till Västindien men bara 25 ankommande från regionen. Av de har 12 tur och returresor gått att spåra för fartyg som bedrev handel med Västindien. Det var under en kort period på 1780-talet som direkthandeln var som mest aktiv. Efter svensk-ryska kriget 1788 finns det färre tur och returresor som spårats. En del av svårigheterna att spåra fartygen i direkthandel på 1790-talet kan bero på krigssituationen i omvärlden. Det är möjligt att exporthandel och trampsjöfart blev säkrare inkomster än direktimport av kolonialvaror från Västindien. Handelssjöfarten mellan Göteborg och Västindien påverkades i stor utsträckning av omvärldens konflikter under perioden, men lokala förhållandena spelade en roll. En delförklaring var att Göteborg hade för litet marknadsunderlag för storskalig kolonialhandel och för få industrier som behövde råsocker och tobak. Varorna som exporterades var till största del de svenska stapelvarorna sill, järn och brädor. Den direktimport från Västindien som förekom bestod främst av de förväntade kolonialvarorna socker, kaffebönor och tobak. Endast några få av Göteborgs handelshus var aktiva i den västindiska handeln i större uträckning. Främst som fartygsägare och exportörer, men även som distributörer av varor genom lokala auktioner. Vidare upptäcktes två göteborgsfartygs medverkan i slavhandeln. Lokala handelsmän ägde fartygen och finansierade lasten.