Den sanerade stadskärnan : från maskin till museum?

Sammanfattning: Kulturmiljövården är en viktig del av den fysiska samhällsplaneringen. Även om planeringen i första hand handlar om utveckling och framtidsperspektiv, så är de befintliga strukturerna och deras historia ett aldrig försumbart inslag i den planerade verkligheten. Hur dagens planering förhåller sig till den historiska miljön är till stor del en produkt av de rådande planeringsidealen och samhällsklimatet i övrigt. Kulturmiljöbegreppet har under de senaste decennierna vidgats, dels genom att fler typer av miljöer klassas som kulturhistoriskt intressanta, dels genom att det s.k. brukarperspektivet, d.v.s. användarnas uppfattning av kulturmiljövärden, har getts en större betydelse i bedömningen av områden och objekt. Genom diverse lagändringar och nya skyddsinstrument har skyddandet av kulturvärden också fått en större juridisk tyngd, inte minst som en del av den kommunala planeringens ställningstaganden. I takt med att kulturmiljövårdens tidshorisont flyttas framåt har det moderna kulturarvet, d.v.s. miljöer från efterkrigstiden och framåt, hamnat i fokus för kulturhistorisk bedömning. Framför allt har miljonprogrammets bostadsområden börjat få en status som kulturmiljöer, något som aktualiserat nya frågeställningar för antikvarier och planerare. Det här arbetet fokuserar på en typmiljö som är ungefär samtida med miljonprogramsförorterna, nämligen den sanerade stadskärnan. Den s.k. saneringsepoken, som grovt kan avgränsas från mitten av 50-talet till början av 70-talet, utgör en av de mer omvälvande perioderna i svensk stadsbyggnadshistoria. Nästan alla svenska städer har i sina centrala delar större eller mindre lämningar från denna period. I många städer genomgick den gamla stadskärnan en genomgripande omvandling där den äldre bebyggelsen helt ersattes med ny enligt rådande stadsbyggnadsideal, vilka kännetecknades av rationalitet, funktionsuppdelning, höjda normer för bostadsstandard och tillgodoseende av utrymmeskrav för en växande privatbilism och en växande detaljhandel. Jag har i det här arbetet utgått från att denna typmiljö har ett eget kulturhistoriskt värde som går att definiera och som förtjänar att bevaras för eftervärlden. I en kulturhistorisk bedömning av den sanerade stadskärnan är det viktigt att se till övergripande strukturer och sammanhang snarare än till enskilda byggnader och detaljer, detta eftersom det är framför allt i dessa aspekter som typmiljön skiljer sig från andra stadsbyggnadskaraktärer. Det hör också till dess natur att den är en utpräglad funktionsmiljö, där det arkitektoniska uttrycket direkt avspeglar rationella funktionskrav. Vid utformandet av riktlinjer för bevarande måste man acceptera vissa faktum, dels att det aktuella objektet sällan befinner sig i originalskick och dels att viss förändring över tid ofta är oundviklig. Det gäller särskilt anläggningar för handel, där förändringstakten ofta är hög liksom kraven på ändamålsmässiga lokaler. Saneringsepokens innerstadsmiljöer får anses ha ett relativt lågt anseende och beskrivs ofta som estetiskt och stadsmiljömässigt bristfällig. Detta skapar intressanta frågor såsom huruvida man ska bevara miljöer som anses fula och tråkiga. Ofta är kritiken av den sanerade stadskärnan grundad i en bitterhet över förlusten av de miljöer som revs, vilka felaktigt får utgöra mall för bedömningen av den nya bebyggelsens värden. Jag menar att typmiljön måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar och inte utifrån vad den ersatte. I denna rapport testas resonemangen kring bevarande kontra utveckling av typmiljön genom en studie av stadsdelen östra Nordstaden i Göteborg, en sanerad stadsdel som helt upptas av en affärs- och kontorsanläggning. I fallstudien konstateras att ett bevarande av liknande anläggningars kulturmiljövärde inte behöver motverka ett fortsatt effektivt utnyttjande av anläggningen. Viss förändring och utveckling kan också ses som en naturlig del av typmiljöns karaktär, som ryms inom det inom kulturmiljövården etablerade begreppet kontinuitet. För att ett aktivt bevarande ska vara möjligt krävs dock både kompromissvilja och, framför allt, samarbete mellan planerare, fastighetsägare och de olika brukargrupperna.