Rättskraft, resning och EU – Unionsrättens krav på omprövning

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att utreda hur långtgående krav unionsrätten ställer på möjligheten att upphäva eller ompröva lagakraftvunna avgöranden som strider mot unionsrätten. Uppsatsens syfte är också att undersöka hur HD:s avgörande i mål Ö 5731-18 förhåller sig till de krav som följer av unionsrätten. För att fullgöra syftet använder sig uppsatsen av en EU-rättslig metod. I avsaknad av unionslagstiftning om processuella regler är det upp till medlemsstaterna att fritt utforma dessa. Detta utgör den nationella processuella autonomin. De nationella reglerna får dock varken behandla unionsrätten mindre förmånligt (likvärdighetsprincipen) eller göra det omöjligt eller orimligt svårt för enskilda att tillvarata sina unionsrättigheter (effektivitetsprincipen). EU-domstolen vidhåller rättskraftsprincipens viktiga roll för en stabil rättsordning. Unionsrätten kräver därför inte att nationella domstolar ska ompröva lagakraftvunna avgöranden. Men EU-domstolen har i Lucchini och Fallimento Olimpiclub dömt att unionsrätten utgjorde hinder för att tillämpa de nationella reglerna om rättskraft. Omständigheterna i de aktuella fallen gjorde att rättskraftsprincipen inte kunde anses äga företräde framför effektivitetsprincipen. I frånvaro av sådana särskilda omständigheter krävs det istället att omprövning är möjligt enligt nationella regler. En sådan möjlighet ska då ges företräde i enlighet med likvärdighets- och effektivitetsprincipen. HD:s avgörande begränsade möjligheten till resning enbart i fall där nationell domstol uppenbart dömt i strid med EU-domstolens tolkning i ett för målet inhämtat förhandsavgörande. I sin argumentation gav HD nationell processuell autonomi stor vikt och var i övrigt tyst om de unionsrättsliga skyldigheterna. Det går därför att ifrågasätta huruvida HD:s dom är i linje med vad som följer av unionsrättens krav.