Rättsföljder av brott mot informationsplikten i 5 och 6 §§ KFL

Sammanfattning: Den här uppsatsen behandlar försäkringsgivares och försäkringsmäklares ansvar till fullgörandet av den informationsplikt som stadgas i konsumentförsäkringslagens 5 och 6 §§. Denna informationsplikt syftar till att ge konsumentförsäkringstagaren ett adekvat underlag för valet av försäkring och för bedömningen av sin försäkringssituation. Information ska lämnas både före och efter avtalsslutet. Den information som konsumenter/försäkringstagare har rätt till avser att dessa ska få kunskap om försäkringars huvudsakliga omfattning och begränsningar, kostnaden för försäkringsskyddet samt skälen till ändringar i ett avtalsförhållande. Genom denna information skapas en social trygghet för konsumenter/försäkringstagare och en någorlunda balans mellan avtalsparterna. Informationsplikten ska givetvis uppfyllas av konsumentens/försäkringsta- garens motpart, försäkringsbolaget. Använder sig konsumenten/försäkrings- tagaren av en försäkringsmäklare för förmedling av försäkringar föreligger ett uppdragsförhållande mellan dessa båda parter. Ett bolag fullgör då sin plikt att informera om bolaget lämnar korrekt information till mäklaren. Mäklaren å sin sida svarar i så fall för en vidareförmedling av informationen, enligt lagen om försäkringsmäklare, vid skadeståndsansvar för den skada som uppkommer både för försäkringstagaren och för försäkringsbolaget. Vad informationen konkret ska bestå i bestäms främst av lagtexten och dess förarbeten men också av Konsumentverkets riktlinjer, branschpraxis och andra normer som bildar god affärssed. Angripligheten av vad som ska anses utgöra bristande eller vilseledande information bestäms dessutom av nämnd- och rättspraxis. Regleringen i KFL för ett ansvar vid ett åsidosättande av informationsplikten är enbart av näringsrättslig art. Dess 8 § underställer genom en hänvisning till marknadsföringslagen informationsplikten denna lags regelsystem. Detta innebär att Konsumentombudsmannen kan vidta de tvingande åtgärder som MFL föreskriver när ett åsidosättande av någon del av informationsplikten har skett. När det gäller efterköpsinformation förutsätter detta förvisso att det finns ett visst såväl kvalitativt som kvantitativt konsumentintresse. Emellertid så är huvudsaken med denna reglering att Konsumentverket/KO ska kunna förhandla med försäkringsbolaget/försäkringsmäklaren i syfte att förebygga ett upprepande av det otillbörliga förfarandet. Någon praxis av tvingande ingripanden finns inte. I förlängningen av MFL:s sanktionsregler ges även ett skadeståndsanspråk för den enskilde om ett upprepande dock sker. Tillsyn över att försäkringsbolagen efterlever bestämmelserna om informationsplikt utövas också av Finansinspektionen. Ett bolags skyldigheter gentemot sina kunder kan enligt försäkringsrörelselagen hänföras till dess lämplighet att bedriva försäkringsverksamhet. Även denna myndighet verkar via underhandskontakter med bolagen för att tillse att konsumentförsäkringstagarnas behov av information inte eftersätts. Så sker utifrån övervakning och kontroll av försäkringsvillkoren och bolagens arbetsrutiner m.m. Har ett försäkringsfall inträffat och frågan gäller en nedsättningsbedömning enligt 30-32 §§ KFL ska betydelsen av ett brott mot informationsplikten vägas in i den skälighetsbedömning som görs, och kan därigenom komma att påverka storleken av nedsättningen. I övrigt, och i annat fall, kan försäkringstagaren till följd av att ett försäkringsbolag har brustit i sin informationsgivning rikta ersättningsanspråk med stöd av allmänna civilrättsliga regler. För en civilrättslig prövning fyller Allmänna reklamationsnämnden en viktig funktion, medan det är sällsynt att försäkringstagaren för talan inför domstol. Som den legala grunden för en talan kan tillämpas ett avtalsrättsligt ansvar antingen vid en skälighetsbedömning enligt 36 § avtalslagen eller en oklarhetsbedömning enligt 10 § avtalsvillkorslagen i konsumentförhållanden. Alternativt kan man tänka sig en tillämpning av ett culpabaserat kontraktuellt skadeståndsansvar. Detta senare är dock inte prövat, och rättsläget för ett sådant ansvar är osäkert. Som huvudregel torde kunna sägas att en tillämpning av 36 § AvtL ska leda till att brister eller felaktigheter i informationsgivningen som har haft väsentlig betydelse i avtalsförhållandet ska medföra att aktuellt villkor lämnas utan avseende eller jämkas. Med andra ord gäller detta villkor som innebär viktigare begränsningar i försäkringsskyddet eller en för försäkringstagaren onödig premieutgift. Föreligger det oklarhet kring tolkningen av ett villkor kan försäkringstagaren, enligt 10 § AVLK, med framgång hävda en alternativ tolkning förutsatt att denna kan anses som rimlig och att det finns visst fog för den. Huruvida en försäkringsgivare kan göras civilrättsligt ansvarig för ett brott mot informationsplikten kan i det särskilda fallet komma att bero av i vilket skede av avtalssituationen som den information det gäller ska ha lämnats. Det kan tänkas föreligga skillnader vad gäller försäkringstagares möjligheter att vinna bifall till ett ersättningsanspråk beroende på om åsidosättandet av informationsplikten har skett genom en marknadsföringsåtgärd eller i efter- köpsinformation. I vart fall har det konstaterats att en speciell omständighet gäller när det är frågan om en villkorsändring. Vid villkorsändringar går ett meddelande härom på försäkringstagarens risk. Detta innebär att för det fall att en försäkringstagare inte har fått någon information i samband med en villkorsändring, denne i princip har att påvisa denna omständighet.