Poliserns internutredningar : Ett konstitutionellrättsligt problem?

Sammanfattning: Denna uppsats har som syfte att undersöka brottsutredningar mot polisanställda, s.k. internutredningar inom polisen, utifrån ett konstitutionellrättsligt perspektiv. Uppsatsen är uppdelad i fyra delar men genomgående fokus ligger på allmänhetens förtroende för internutredningar och om rådande ordning tillgodoser kraven om saklighet och opartiskhet som kommer till uttryck i RF 1 kap 9 §. Till huvudfrågan besvaras även frågan om vad inrättande av en fristående myndighet skulle innebära för bedömningen. Den rättsliga regleringen av brottsutredningar mot polisanställda prövas mot de krav som ställs i den grundlagsstadgade objektivitetsprincipen i RF 1 kap 9 §.  Jag kommer fram till att nuvarande ordning inte lever upp till kraven i RF 1 kap 9 §, men att inrätta en fristående myndighet med utredare som inte är poliser skulle kunna lösa problemet. Det stora problemet med nuvarande ordning är att det utåt sett framstår som att utredningarna inte hanteras på ett opartiskt sätt, eftersom poliser har en sådan stor del i utredningen. Trots att det är åklagaren som är den som beslutar om inledande av förundersökning och om åtals ska väckas så sker det praktiska utredningsåtgärden av poliser. Det finns en objektiv invändning och min slutsats är således att nuvarande ordning inte är förenlig med objektivitetsprincipen i RF 1 kap 9 §.   Uppsatsen består även av en internationell utblick där jag jämför internutredningar inom polisen i Sverige och i Norge. I den internationella jämförelsen söker jag dra paralleller mellan det svenska systemet och det norska genom att peka på de likheter och skillnader som finns. Jag kommer fram till att det finns en rad likheter men också stora skillnader mellan dessa två länders system. De stora skillnaderna gör det tämligen svårt att försöka dra paralleller mellan Sveriges och Norges. En stor skillnad är att åklagarna och poliserna i Norge är en och samma person på lokal nivå. I Sverige är dessa två myndigheter helt fristående från varandra. Trots vissa betydande skillnader mellan de två ländernas sätt att hantera brottsutredningar menar jag att det går att dra vissa lärdomar från det norska systemet. I Norge har man en fristående myndighet som sköter brottsanmälningar mot polisanställda. En lärdom som Sverige kan dra från Norge är den s.k. karantänsregel som gäller för anställda vid utredningsmyndigheten och stadsadvokaternas roll.