Corpus Juris 2000 - en kritisk granskning av förslagets förenlighet med svensk rätt

Sammanfattning: Bedrägerier och andra oegentligheter som riktar sig mot EU:s budget utgör ett allvarligt problem. Varje år försvinner enorma belopp från budgeten på grund av denna typ av brottslighet. Åtskilliga åtgärder har redan vidtagits, både inom EU:s egna organ och inom medlemsstaterna, för att bekämpa brottsligheten mot EU:s finansiella intressen. Av stor betydelse är bland annat skapandet av den europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) samt upprättandet av den så kallade bedrägerikonventionen. Nämnas bör även att det numera framgår i artikel 280 (2) i Romfördraget att medlemsstaterna ska vidta samma åtgärder för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen, som de vidtar för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot deras egna ekonomiska intressen. Utöver de åtgärder som är speciellt inriktade på bekämpningen av EU-bedrägerier, så har det inom EU även vidtagits flera generella åtgärder som syftar till att effektivisera det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna. Som exempel kan nämnas konventionen om ömsesidig rättslig hjälp, Schengensamarbetet, Europol samt det nyligen påbörjade samarbetet inom Eurojust. Dessa åtgärder är också av stor betydelse för bekämpningen av bedrägerier och andra oegentligheter som riktar sig mot EU:s budget. Enligt kommissionen är emellertid inte de åtgärder som hittills vidtagits tillräckliga. Det var därför som man bestämde sig för att tillsätta en arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta ett förslag till en gemensam straff- och processlag till skydd för EU:s finansiella intressen. Förslaget har kommit att kallas för Corpus Juris. Förslaget består av två huvuddelar. Den första delen omfattar straffrättsliga bestämmelser och den andra delen omfattar straffprocessrättsliga bestämmelser. Den straffrättsliga delen innehåller bland annat åtta särskilda brottsbeskrivningar, bestämmelser om påföljder, straffmätning, straffansvar för företagsledare samt straffansvar för juridiska personer. Den straffprocessrättsliga delen av förslaget innehåller bestämmelser om ett gemensamt brottmålsförfarande när det gäller de åtta brott som kriminaliseras i Corpus Juris. Bland annat föreslås ett inrättande av en gemensam europeisk åklagarmyndighet. Avsikten med Corpus Juris-projektet tycks vara att bestämmelserna ska intas i en förordning, det vill säga att införandet ska ske på överstatlig väg. Frågan är emellertid om EG verkligen har den straffrättsliga kompetens som krävs för ett sådant införande. I Romfördraget finns det tre olika artiklar som brukar nämnas som möjliga rättsliga grunder för ett införande av Corpus Juris. Dessa artiklar är 95, 280 och 308. Samtliga alternativ är dock kontroversiella och inget utav dem är idag allmänt accepterat. Enligt min mening innehåller Romfördraget (som det ser ut idag) inte någon lämplig rättslig grund. För att ett införande av Corpus Juris ska vara möjligt inom ramen för den första pelaren, så måste Romfördraget först kompletteras med ett nytt stadgande som ger EG den nödvändiga kompetensen. Som jag ser det så är det dock tveksamt om medlemsstaterna är villiga att genomföra en sådan komplettering. Det skulle nämligen innebära en mycket stor inskränkning i den nationella suveräniteten om den straffrättsliga kompetensen överförs till gemenskapen. Jag anser därför att det är betydligt lämpligare om bestämmelserna i Corpus Juris införs i en konvention under den tredje pelaren (under förutsättning att det överhuvudtaget blir aktuellt med ett införande!). Det blir då fråga om ett mellanstatligt samarbete istället för en överstatlig reglering. Ett sådant samarbete stämmer väl överens med den ordning som råder idag, det vill säga att straffrätten är ett rättsområde som behandlas under den tredje pelaren. Om man tittar lite närmare på Corpus Juris-förslaget, så kan man se att förslaget i flera avseenden avviker från vad som gäller enligt svensk rätt. Ett exempel på en sådan avvikelse är bestämmelsen om straffrättsligt ansvar för juridiska personer (artikel 13). Enligt svensk rätt är det endast fysiska personer som kan begå brott och ådömas straff. Någon motsvarighet till artikel 13 finns därför inte i svensk rätt. Om det blir aktuellt med ett införande av artikel 13, så kommer det bland annat att innebära att svenska juridiska personer kan straffas för brott som begåtts mot EU:s finansiella intressen, men inte för brott som begåtts mot något annat intresse. Jag anser inte att sådana motstridigheter inom samma stats rättssystem kan accepteras. Corpus Juris-förslaget avviker även från svensk rätt när det gäller straff, straffnivå och straffmätning. Förslaget innehåller straff som överhuvudtaget inte finns i svensk rätt. Som exempel kan nämnas att offentliggörande av domen är ett straff som enligt förslaget ska kunna drabba personer som begått ett brott mot EU:s budget. Något sådant straff finns inte i svensk lagstiftning. Om man sedan tittar på straffskalorna i Corpus Juris så är dessa väldigt generellt utformade. Straffskalorna i artikel 14 gäller för samtliga åtta brottsbeskrivningar. Det görs inte heller någon skillnad mellan brott av olika grovhetsgrad. Denna lagstiftningsteknik lämnar ett oerhört stort utrymme för den enskilde domarens prövning. I svensk rätt är domarens utrymme för egen prövning betydligt mer begränsat. Därutöver kan även nämnas att straffnivån i Corpus Juris överlag är avsevärt högre än i svensk rätt. I praktiken skulle således ett införande av artikel 14 innebära en klar uppkriminalisering av flera brott. När det gäller straffmätning så avviker Corpus Juris-förslaget från svensk rätt på så sätt att domaren får ta hänsyn till brottslingens personliga egenskaper, karaktär, sociala situation etc., i betydligt större utsträckning enligt Corpus Juris än enligt svensk rätt. Sammantaget kan sägas att jag är mycket kritisk till Corpus Juris bestämmelser avseende straff, straffnivå och straffmätning. Jag anser därför att det är av största vikt att Sverige arbetar aktivt för att förhindra att bestämmelserna införs i svensk rätt. Enligt förslaget ska brott som kriminaliseras i Corpus Juris prövas av nationella, oberoende och opartiska domstolar. I förslaget förespråkas domstolar som är specialiserade på ekonomiska brott. Domstolarna ska dessutom i så stor utsträckning som möjligt bestå av enbart lagfarna domare. Här kan man se tydliga skillnader i förhållande till svensk rätt. I Sverige prövas ekonomiska brott av de ''vanliga'' allmänna domstolarna. Det finns dessutom en lång tradition av folkrepresentation i de svenska domstolarna. Det skulle därför vara otänkbart att helt utesluta lekmannadomare från denna typ av mål. I Corpus Juris föreslås även att varje medlemsstat ska utse en ''frihetsdomare''. Denna domare ska bland annat ha till uppgift att utöva domstolstillsyn under förundersökningsstadiet. Systemet med ''frihetsdomare'' är helt okänt i svensk rätt. De uppgifter som enligt förslaget ska tillfalla ''frihetsdomaren'', tillfaller enligt svensk rätt den allmänna åklagaren och/eller den ordinära underrättsdomaren. Det i Corpus Juris föreslagna systemet kan kritiseras i flera avseenden. Bland annat så anser jag att användandet av en ''frihetsdomare'' kommer att göra processen dyrare. Det kommer dessutom att ta betydligt längre tid innan ett mål kan prövas i rätten. Min slutsats är således att systemet med ''frihetsdomare'' är ett oönskat inslag i den svenska straffprocessrätten. Slutligen ska även sägas att bevisreglerna i Corpus Juris i flera avseenden avviker från gällande svensk rätt. För det första bör nämnas att det enligt Corpus Juris-förslaget endast är den europeiska åklagarmyndigheten som har rätt att samla in bevisning. Den misstänkte och dennes försvarare får inte lov att ingripa i utredningen. Här kan man se tydliga skillnader i förhållande till svensk rätt. Enligt svensk rätt har nämligen den misstänkte/tilltalade alltid en möjlighet att vidta egna kompletterande utredningsåtgärder. I Corpus Juris-förslaget finns även bestämmelser avseende vilken bevisning som ska anses vara tillåten. Även på det här området avviker förslaget från vad som gäller enligt svensk rätt. Som exempel kan nämnas att uttalanden som gjorts av den tilltalade utanför huvudförhandlingen (exempelvis under förundersökningen), generellt sett ska accepteras som bevisning enligt Corpus Juris. Enligt svensk rätt kan emellertid sådana uttalanden endast undantagsvis åberopas. Corpus Juris-förslaget innehåller även en bestämmelse som innebär att bevisning som anskaffats på olagligt sätt under vissa omständigheter ska avvisas. Eftersom principen om fri bevisprövning gäller i Sverige, så intar svensk rätt en mycket restriktiv syn på att avvisa bevisning. Bevisning som anskaffats på olagligt sätt kan således (med få undantag) användas i en svensk brottmålsrättegång. Som jag ser det så intar emellertid inte den aktuella bestämmelsen i Corpus Juris en fullt lika restriktiv syn på att avvisa bevisning. Ett införande av bestämmelsen skulle därför innebära att svenska domstolar skulle tvingas avvisa bevisning i större utsträckning vid prövning av mål enligt Corpus Juris, än vid prövning av övriga mål. Det är dock viktigt att påpeka att förslaget i Corpus Juris ser ut att stämma väl överens med Europadomstolens praxis på området. Det kan därför ifrågasättas om inte problemet i själva verket ligger däri att svensk rätt inte riktigt överensstämmer med Europakonventionen. I så fall är det inte bestämmelsen i Corpus Juris som måste ändras, utan svensk rätt. Europakonventionen gäller ju som lag i Sverige. Sammanfattningsvis kan sägas att jag är mycket kritisk till det förslag som har lagts fram i Corpus Juris. Min slutsats är att Corpus Juris överhuvudtaget inte bör införas i medlemsstaterna. Jag anser att man istället bör försöka utveckla och förbättra det samarbete som finns på området idag. Om det blir aktuellt med ett införande, så bör det emellertid ske genom mellanstatligt samarbete och inte genom överstatlig reglering. Att införa bestämmelserna i en förordning under den första pelaren (EG) skulle nämligen innebära en alltför stor inskränkning i den nationella suveräniteten. Straff- och processrätten måste, som jag ser det, i så stor utsträckning som möjligt förbli en nationell angelägenhet.