Användning av svensk ull i möbeltyger

Sammanfattning: Syntetiska material står idag för merparten av produktionskedjan för textilmaterial globalt. Behovet av biobaserade regenererade fibrer ligger i framkant när det gäller framtida val för produktion av textilmaterial i samband med målen för hållbar utveckling. I Sverige produceras upp till ca 1000 ton ull per år där endast 46% av ullen faktiskt bearbetas. Svensk gotland- och leicester ull har tidigare ansetts vara svåra att spinna till garn på grund av dess långa fibrer och låg filtbarhet. I och med att en stor del av textilindustrin förflyttades utomlands i slutet av 1960-talet försvann också delar av värdekedjan som då fanns tillgängliga för att möjliggöra förädling av den svenska ullen. Flera delar av den textila värdekedjan för svensk ull som saknats håller idag på att återuppbyggas och initiativ och projekt pågår för att utveckla och återupprätta den svenska ull- industrin. I detta arbete jämförs de två svenska ullkvaliteterna gotlands- och leicesterull och karakteriseras på fiber- och garnnivå utifrån sina textila egenskaper för tillverkning av vävt ulltyg, i syfte att användas som möbeltyg. Detta utförs genom att studera beteendet hos olika typer av bindningar i avseende på dess nötningsbeständighet, samt upphov till pilling och luddighet. Resultaten kopplas till de olika garnens styrkeegenskaper, där garner som innehåller leicesterull uppvisade en styrka på över 3000 cN vid brott, vilket visade sig vara högre än motsvarande resultat som erhållits av gotlandsullen. Vikten av bindningstyp som bör användas vid vävning av ulltyger belyses såväl som analysering av de effekterna som slutbehandlingar ger. Vid val av de olika bindningstyperna satin med olika stigningstal - varprips och halvpanama - som testats för sin prestanda, visade sig varprips och halvpanama vara väl lämpade för vävt möbeltyg av ull. Varpripsbindningens konstruktion visade att varptrådarna slits ut vid nötning medan väfttrådarna skyddas underifrån, vilket spelar roll för produktion och utveckling av tyger utifrån ekonomiska aspekter. Alla provkroppar klarade nötningsbeständighet upp till 50 000 varv enligt Martindale-metoden, med undantag för ytliga skador där satinen bildade noppor i ett tidigt skede och påvisade en högre risk till slitage. Dekatering som utfördes visade sig bidra till att ullväven erhöll en högre glans och högre dimensionsstabilitet och anses därmed vara en relevant slutberedning för ullväven. Svedning bidrog till en minskad ytluddighet som önskat. Tvättning i foulard gav bindningarna i väven högre stabilitet till följd av filtningsprocessen men resulterade däremot i en viss oönskad nyansskillnad.