Helhet eller delar : Principer för transaktionsbedömningar inom finansrätten

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar helhets- och delningsbedömningar inom redovisning, inkomstskatterätt och mervärdesbeskattningen. Med helhets- och delningsbedömningar avses behandlingen av flera transaktioner, eller tillgångar i olika sammanhang. Grundläggande frågor är huruvida flera transaktioner ska bedömas som en enhet eller som separata delar. Bedömningarna förekommer i flera sammanhang och har stor betydelse för beskattningen. Mer specifikt har bedömningarna inverkan på om, när och hur transaktioner påverkar beskattningen. I uppsatsen undersöks huruvida det föreligger mönster dels av behandlingen av olika transaktioner inom ramen för ett område, dels hur bedömningarna inom mervärdesbeskattningen förhåller sig till bedömningarna inom inkomstskatterätten. Inom inkomstskatterätten behandlas frågor som utgifter i samband med förvärv av inkomst källa och även behandlingen av transaktioner som har inslag av såväl gåva som köp. Exempel ges om behandlingen av specifika tillgångsslag. Inom mervärdesbeskattningen finns det fyra olika skatteklasser. När transaktioner innehåller prestationer som hänför sig till skilda skatteklasser är frågan hur detta ska behandlas. I praxis förekommer två principer – huvudsaklighets- och delningsprincipen, där delningsprincipen synes vara huvudregeln. I uppsatsen undersöks när respektive princip tillämpas. Mervärdesbeskattningen är även harmoniserad inom EU. På grund därav görs även en jämförelse mellan praxis dels från EU, dels från nationella domstolar. Det framgår att nyare praxis från EU-domstolen medför att äldre praxis från våra nationella domstolar förlorar värde, vilket bland annat har medfört att Skatteverkets handledning för mervärdesbeskattningen i vissa delar riskerar att vara felaktiga. Huvudregeln vid transaktionsbedömningar synes vara att en uppdelning ska ske vid beskattningen. Från huvudregeln finns ett antal avsteg, exempelvis huvudsaklighetsprincipen vid blandade fång av fastigheter, huvudsaklighetsprincipen vid mervärdesbeskattningen samt att vissa utgifter anses utgöra ett naturligt led i en annan utgift med följden att transaktionerna behandlas gemensamt – exempelvis utgifter för anskaffning av förvärvskälla. Vissa skillnader uppstår även mellan inkomstskatterätten och mervärdesbeskattningen, vilket till största del verkar vara en följd av att mervärdesbeskattningen är harmoniserad inom EU, medan den direkta beskattningen inte är det.