Vaccinationsintyg och Europakonventionens artikel 8:s skydd för hälsa

Sammanfattning: Under Covid-19-pandemin uppstod många frågor i relation till medicinsk rätt och mänskliga rättigheter. Sverige valde en väg som hade frivillighet och rekommendationer i fokus och senare valde regeringen att införa vaccinationsbevis för att få delta på allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Uppsatsen behandlar relationen mellan vaccinationsintyg och Europakonventionens skydd för hälsa med fokus på artikel 8, rätt till privatliv. Det som behandlas är en kort bakgrund av vaccinations historia och hur Europakonventionen hanterar frågor om hälsa kopplat till vaccinationsintyg, det vill säga fysisk integritet och medicinsk behandling. Där kan man se att fysisk integritet är en essentiell del av rätten till hälsa och i förlängningen rätten till privatliv. Vi kan också se att det kommer skyldigheter från artikeln – dels att skydda från kroppsliga ingrepp, exempelvis vaccinering, dels att de måste agera för att invånarnas hälsa inte ska riskeras. Analysen sker genomgående, med en avslutning där jag ser till hur regeringens förslag om vaccinationsintyg går ihop med Europakonventionen. Slutsatsen blir att även om innehållet troligtvis bedöms i linje med rättigheterna så har regeringen inte gjort en ordentlig intresseavvägning och processen för antagandet kan kritiseras. Allmänt om skyddet för hälsa så kan staten kritiseras för att de inte sett till att tillräcklig information om biverkningar lämnats från vårdpersonal vilket innebär att samtycket inte är giltigt. Slutligen kan man även ifrågasätta om de, främst i början av pandemin, nådde upp till artikel 8:s och konventionens skydd för hälsa eller om staten faktiskt borde ha gjort mer och inskränkt andra mänskliga rättigheter, inklusive artikel 8, i större utsträckning för att garantera rätten till hälsa.