Anonyma vittnen som bevismedel i brottmål

Sammanfattning: Enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har den tilltalade rätt till en rättvis rättegång. För att en rättegång skall anses vara rättvis skall den tilltalade ges möjlighet att själv, eller via sin försvarare, ställa frågor till vittnet. Europadomstolens tidigare praxis har entydigt förkastat anonyma vittnen som en del av en rättvis rättegång. År 1996 ansåg Europadomstolen för första gången att ett svarandeland inte brutit mot Europakonventionen då anonyma vittnen tilläts i en huvudförhandling. Domstolens syn på anonyma vittnen är fortfarande mycket restriktiv men detta avgörande visade att anonyma vittnen inte i alltid måste stå i strid med Europakonventionen. En rad andra europeiska länder, däribland Nederländerna, England och Norge, tillåter i sin nationella lagstiftning och praxis anonyma vittnen som bevismedel i vissa fall. I Sverige råder det allmän vittnesplikt och vittnet är skyldigt att uppge sin identitet. Att stå till förfogande under förundersökningen och att vittna i en huvudförhandling anses vara en medborgerlig skyldighet och både polis och domstol har långtgående sanktionsmöjligheter mot ett vittne som vägrar att uppfylla sin plikt. Sedan ett antal år tillbaka har det i olika sammanhang diskuterats om även svensk rätt borde tillåta vissa vittnen att vara anonyma. Något lagförslag har dock inte presenterats. Om den svenska lagstiftaren i framtiden kommer föreslå ett införande av anonyma vittnen finns det ett flertal frågor som bör behandlas och analyseras. En given fråga torde vara huruvida det föreligger ett behov av en ny lagstiftning. Vidare bör avvägning mellan den tilltalades intressen och vittnets intressen övervägas. I nuläget är det den tilltalades intressen som prioriteras framför vittnets. Om anonymitet skulle tillåtas för vissa vittnen skulle det göras ett avsteg från huvudregeln. Hur skulle detta påverka rättssäkerheten, går det att ha anonyma vittnesmål i en rättvis rättegång? Då lagen börjar prioritera vittnens intressen framför den tilltalades måste det anses troligt att rättssäkerheten kan komma att försämras. Om lagstiftaren anser att det finns ett behov av anonymitet för vissa vittnen uppstår ytterligare frågor, vem bör besluta om anonymitet? Vilka förutsättningar bör föreligga för rätt till anonymitet och vilka aktörer bör få vetskap om vittnets identitet? Slutligen hur bör ett anonymt vittnesmål värderas som bevis? Dessa frågor behandlas och analyseras i denna uppsats.