Är det verkligen i omsorgen det brister? - En rättssäkerhetsanalys kring LVU-regleringen med särskilt fokus på ”Bollnäsmålet”

Sammanfattning: De bestämmelser som i dag tillämpas i Sverige beträffande vård av barn och ungdomar som lever i missförhållanden eller som på annat sätt far illa återfinns i socialtjänstlag (2001:453) samt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Bestämmelserna i socialtjänstlag (2001:453) reglerar den frivilliga vård som kan erbjudas då barnets föräldrar, och i vissa fall den unge själv, lämnat sitt samtycke därtill. Föreligger det inget samtycke till vården kan under vissa förutsättningar ett tvångsomhändertagande enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga komma till stånd. Det här utgör då förstås ett förfarande av väldigt ingripande karaktär, varför samhället också ställer stora krav på rättsäkerheten och sakligheten genom processen. Reglerna kring tvångsomhändertagande av unga har fått utstå en hel del kritik som grundat sig i att förfarandet inte lever upp till de rättssäkerhetskrav som det borde göra. Den kritik som framförts har då främst utgjorts av synpunkter kring det faktum att utredningarna i ärendena, som genomförs av socialtjänsten i respektive kommun, i vissa fall uppvisat en bristande saklighet och objektivitet. Vidare har kritiska röster även menat på att landets socialnämnder, som har en central roll i förfarandet, ibland agerat alldeles för passivt när det kommer till att följa upp de vårdplaceringar som nämnden beslutat om. En av de förutsättningar som kan medföra att ett beslut om tvångsvård fattas utgörs av att den unges vårdnadshavare uppvisat ”brister i omsorgen”. I jämförelse med de övriga vårdrekvisiten i lagen utgör ”brister i omsorgen” ett till synes vagt begrepp. I lagens förarbeten kan bland annat utläsas att olika typer av vanvård kan utgöra en omsorgsbrist, vilket då kan omfatta tillkortakommanden i både den materiella och psykiska omsorgen. Sommaren 2015 avgjorde Högsta förvaltningsdomstolen ett mål som åtminstone kom att ge viss ledning kring begreppets omfattning. Domen i mål nr. 6062-14 innebar, att en man som verkat för att få hem sin son från en frivillig familjehemsplacering, inte agerat på ett sätt som inneburit en bristande omsorg genom att uttrycka en önskan om att intensifiera hemtagningsprocessen.