Synen bland vårdpersonal på fysisk aktivitet på recept (FaR) för personer som lider av psykisk ohälsa : En kvalitativ intervjustudie.

Sammanfattning: Syfte och frågeställningar Syftet med studien var att undersöka synen bland vårdpersonal på fysisk aktivitet på recept (FaR) för personer med psykisk ohälsa, samt upplevda hinder vid implementeringen av FaR. Frågeställningar Vilka upplevda hinder finns bland vårdpersonal som motverkar dem från att ordinera FaR till personer med psykisk ohälsa? Hur ser vårdpersonalens kunskap ut inom fysisk aktivitet och dess effekt på psykisk ohälsa? Vad har vårdpersonalen för inställning till och erfarenhet av FaR och är det en arbetsmetod som de har för vana vid att använda som behandling till personer med olika slags psykologiska besvär? Metod Studien är en intervjustudie gjord utifrån en kvalitativ metod där datan analyserades utefter en deduktiv innehållsanalys. Det teoretiska ramverket som har använts är “Theoretical domain framework”, förkortat TDF, vilket har styrt såväl studiens intervjufrågor som analysen. Datan kodades utifrån ramverkets 14 domäner, och genererade analysens teman. Intervjuguiden var av semi-strukturerad karaktär med 21 stycken frågor samt följdfrågor. Rekryteringen av deltagare skedde via mejl samt facebook-inlägg. Totalt medverkande 12 stycken deltagare som bestod utav 5 allmänläkare, 5 fysioterapeuter och 2 sjuksköterskor. Det de alla hade gemensamt var att de hade erfarenhet av att jobba med FaR och personer med psykisk ohälsa. Resultat Resultaten visar på att vårdpersonalen hade en positiv inställning till FaR som behandling mot psykisk ohälsa, där en del använde det mer än andra. Alla visste hur de skulle skriva FaR:et, och de kände till hälsoeffekterna av fysisk aktivitet på den psykiska hälsan. Däremot visade några läkare en osäkerhet kring ifall FaR i dess receptform var nödvändig. De menade att ett bra rådgivande samtal är lika effektivt som ett FaR. De vanligaste hindren i att ordinera FaR var patientens egna hinder och tidsbrist. Övriga hinder var brist på lokala samarbetsorganisationer, ostrukturerad uppföljningen, onödig försiktighet samt politikernas misslyckade satsning. Det framkom att mer utbildning inom fysisk aktivitet och FaR skulle på sikt öka förskrivningen inom hälso- och sjukvården. Slutsats Sammanfattningsvis ansågs FaR vara en lämplig metod att överväga och en viktig del i arbetet med psykisk ohälsa, även om det alla gånger inte behöver vara ett recept involverat. Arbetet kring fysisk aktivitet och levnadsvanor är en oerhört viktig del och något som behöver få mer utrymme inom hälso- och sjukvården. Utvecklingen tycks gå i rätt riktning men det finns stor förbättringspotential. FaR ansågs vara en underutnyttjad resurs där fler insatser med exempelvis ökad utbildning, mer strukturerad uppföljning och dokumentation behövs för att öka implementeringen av FaR.