Minskar spinal rörelsebegränsning tiden på olycksplats? : En jämförelsestudie mellan spinal rörelsebegränsning och spinal immobilisering

Sammanfattning: Fem miljoner människor dör varje år relaterat till trauma. Detta gör trauma till den sjunde vanligaste dödsorsaken där främst yngre drabbas. Den trubbiga skademekanismen utgör 90% av fallen, exempelvis genom trafikolyckor och fall. Av dessa drabbas 2–4% av spinala ryggskador, vilket är en fraktur på nacke- eller ryggkotpelaren. Av de som drabbas av lider årligen cirka 400 patienter innan de anländer till sjukhus. Innan 2019 immobiliserades samtliga patienter enligt standardiserat omhändertagande. Det nya vårdsystemet med spinal rörelsebegränsning tillåter ett personcentrerat omhändertagande. Studiens primära hypotes är att tid på skadeplats har minskat efter införandet av spinal rörelsebegränsning. Sekundära hypoteser är att 1) Det är färre patienter som spinaltrörelse begränsas år 2021 än patienter som spinalt immobiliserades år 2018; 2) de patienter som spinaltrörelse begränsades hade en lägre puls och blodtryck samt en högre syremättnad än de som immobiliserades. Metoden är retrospektiv och görs via journalgranskning med en kvantitativ ansats. Resultatet visar att det inte finns någon signifikant skillnad i tiden som ambulansen spenderar på olycksplatsen mellan de båda åren. Det finns inte heller någon signifikant skillnad på påverkan av patientens vitalparametrar. Däremot begränsades andelen patienter som erhöll spinal rörelsebegränsning 2021 jämfört med andelen som immobiliserades 2018. Med hjälp av det nya bedömningssystemet frias fler patienter från misstanke om spinal skada på olycksplatsen jämfört med det standardiserade omhändertagande som tidigare användes. Bedömningsverktyget NEXUS som används vid misstanke om spinal skada utgår från sjuksköterskans bedömning men det behövs tydliga riktlinjer, vana och mer träning för att på bästa sätt tillämpa åtgärder för eventuell spinal rörelsebegränsning.