Habiliteringspersonals erfarenheter av att arbeta med habiliteringsplaner för personer med funktionshinder-En kvalitativ intervjustudie

Sammanfattning: Bakgrund: I Sverige är landstinget enligt hälso- och sjukvårdslagen skyldig att upprätta habiliteringsplaner över beslutade insatser för personer med funktionshinder. Planen är ett viktigt instrument inom habiliteringen för att möjliggöra en jämlik delaktig vård samt inflytande i behandling för personer med funktionshinder. Syftet och målen med insatserna ska framgå av planen, som tas fram i samverkan med personen med funktionshinder. Syfte: Syftet med undersökningen var att beskriva personalens uppfattningar och erfarenheter av arbetet med att upprätta och följa upp habiliteringsplaner samt hur habiliteringsplaner används i det dagliga arbetet med personer med funktionshinder. Metod: Designen är en beskrivande studie med en kvalitativ ansats. Totalt analyserades 16 intervjuer med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen utmynnade i fyra kategorier och 14 subkategorier. Informanterna beskrev att det upplevdes som svårt att formulera mål och utvärderingsbara mål som var meningsfulla över tid. Det saknades kunskap om hur en aktuella habiliteringsplanen uppdaterades därför var många av de insatser som gjordes inom habiliteringen inte kopplad till befintlig habiliteringsplan. Formulär och mallar som var tillgängliga inom verksamheten var inte kliniskt praktiskt förankrade, vilket innebar att olika tillvägagångsätt tillämpades. Det saknades tydliga riktlinjer och rutiner för hur en upprättad habiliteringsplan skulle rapporteras till kollegor. Vid upprättande av habiliteringsplan behövde personalen tydliggöra arbetssättet med habiliteringsplaner för personen med funktionshinder och deras anhöriga. Delaktighet hos personen med funktionshinder beskrevs vara beroende av personens kognitiva förmåga, samt höra samman med om anhöriga förde talan för personen med funktionshinder. För att skapa förutsättningar för delaktighet använde personalen visuellt bildstöd vid behov. Att arbeta utifrån habiliteringsplaner gav struktur och tydlighet men var också en administrativ börda eftersom syftet med planen var oklart. Slutsats: Denna studie visade att det fanns flera svårigheter förknippade med att upprätta habiliteringsplaner. Det fanns identifierade behov av utveckling: tydliga riktlinjer för hur habiliteringsplaner ska uppdateras, att mallar och formulär blir kompatibla med varandra samt tydliga riktlinjer för överrapportering. Enligt intervjumaterialet upplevde informanterna att habiliteringsplan var grundförutsättning för att personalen skulle kunna utföra sitt arbete. Att få habiliteringsplaner fullt verksamma i det dagliga arbetet på habiliteringen är en utmaning som kvarstår.