Upplevelsen av att leva med hjärntrötthet poststroke för personer i arbetsför ålder- en kvalitativ studie

Sammanfattning: Bakgrund: Hjärntrötthet definieras som en extrem, framförallt mental trötthet som begränsar individens funktion, aktivitet och delaktighet i det vardagliga livet. Hjärntrötthet post stroke är i sig ett direkt resultat av organisk hjärnskada. Besväret beskrivs som lägre energikapacitet och är relativt förekommande post-stroke. Symtombilden är multidimensionell och komplex då ett flertal kognitiva förmågor påverkas negativt. Syfte/frågeställningar: Syftet med denna studie var att beskriva upplevelser av begränsande och underlättande faktorer i det dagliga livet och copingstrategier relaterat till hjärntrötthet bland personer i arbetsför ålder poststroke samt att relatera dessa konceptuellt till ICF. Studiedesign: Kvalitativ intervjustudie. Material och metoder: Tio deltagare deltog i en semistrukturerad intervju som genomfördes med stöd av en intervjuguide. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys och resultat presenteras i kategorier med tillhörande subkategorier. Etik: Studiens genomförande har granskats av Vårdvetenskapliga Etiknämnden i Lund. Resultat: I analysen framkom fyra kategorier med tillhörande subkategorier: 1/ Upplevda kroppsliga och mentala besvär på grund av hjärntrötthet; 2/ Konsekvenser av hjärntrötthet i förmåga att tänka och lösa problem; 3/ Begränsningar i att hantera vardagens olika aspekter; 4/ Problemlösningsfokuserade strategier. Hjärntröttheten vållade kroppsliga och mentala besvär, vilket ledde till psykiska och emotionella reaktioner. Att delta i olika sociala sammanhang försvårades av att förmågan att kommunicera muntligt och skriftligt hade förändrats. Den bristande energin var en annan orsak till ett minskat socialt deltagande som även drabbade relationerna med familj och partnern. Flertalet upplevde en nedsatt fysisk kapacitet. Viktiga strategier var framförallt aktivitetsplanering och regelbunden inplanerad vila. Slutsats: Att leva med hjärntrötthet poststroke förde med sig många begränsningar som hindrade deltagarna från att leva såsom de tidigare gjort, inom flertalet livsområden enligt ICF. Gemensamt för deltagarna var att de alla hade behövt utveckla strategier för att hantera sin hjärntrötthet. Det framkom att intrycks-rika miljöer var oerhört krävande. Planering, prioritering, vila och aktivitetsplanering betonades som särskilt viktiga copingstrategier.