Den svenska förmånsbeskattningen

Sammanfattning: Förmånsbeskattningens grundläggande syfte är att åstadkomma neutralitet mellan olika avlöningsformer. Det ska med andra ord inte uppstå diskrepanser i beskattningen beroende på om den anställde väljer att uppbära kontant lön eller erhålla en förmån som är berättigad i tjänsten. I samband med anställning, ett uppdrag eller annan inkomstbringande aktivitet är det vanligt att den anställde erhåller betalning i form av varor, lån av en produkt, rabatter eller rätten att bruka något som finns i företaget. Avlöningen kommer den anställde till del genom andra sätt än betalning i form av kontanter och denna form av ersättning blir enligt huvudregeln föremål för förmånsbeskattning. I de flesta fall skall en förmån beskattas på likartat sätt som en kontant ersättning, dvs. med utgångspunkt i marknadsvärdet. Det finns dock en hel del undantag, vilka innefattar värdering enligt schablon. Värdering enligt schablon medför ibland diskrepanser i förhållande till kontant ersättning, vilket skapar incitament till att välja vissa typer av förmåner. Det brister med andra ord i skattesystemets strävan att upprätthålla neutralitet. Det kan i vissa fall vara mer förmånligt att få förmånen värderad enligt schablon jämfört med att beskattas för ett marknadsvärde. Grundtanken är att personliga levnadskostnader skall finansieras med beskattade medel och denna princip kräver att viss neutralitet uppnås mellan olika avlöningsformer, dvs. det får inte uppstå otillbörliga skillnader i att uppbära en förmån jämfört med att mottaga kontant lön. Det är emellertid en svår uppgift att åstadkomma konsekventa regler för beskattning av förmåner och i flera fall har lagstiftaren valt schablonlösningar, vilket förvisso förenklar beskattning men också ökar risken för snedvridande effekter. Beskattning av bilförmåner är ett exempel där schablonbeskattning tillämpas och i detta system är det viktigt att kontrollera att den schablonmässiga utformningen inte stimulerar omfattande bilkörning. Det får inte vara betydligt mer lönsamt att nyttja en förmånsbil jämfört med att bruka en egenfinansierad bil, eftersom grundprincipen är att den personliga levnadskostnaden av att använda en bil ska finansieras med den anställdes beskattade medel. Förmånsbeskattningens övergripande syfte är att motverka möjligheten att undgå beskattning av arbetsinkomster genom att arbetsgivaren i stället för kontant lön utger naturaförmåner. Huvudprincipen är att alla förmåner som den anställde erhåller på grund av sin anställning är skattepliktig. Förmåner som medför inbesparade levnadskostnader för den anställde eller dennes familj är skattepliktiga, men det finns flera undantag till huvudprincipen exempelvis skattefrihet för personalvårdsförmåner. Dessutom finns det flera svåra neutralitetsbrister som kan ge upphov till att förmåner som medför inbesparade levnadskostnader trots allt inte blir skattepliktiga utifrån en neutral riktlinje. Exempelvis när en kostförmån beräknad med hjälp av schablon kraftigt understiger marknadsvärdet. Systemet skapar därmed incitament att finansiera levnadskostnader utifrån erhållandet av förmåner, eftersom systemet inte alltid kan uppnå en fullständig neutralitet.