Rättfärdigandegrunden behovet att hindra skatteflykt

Sammanfattning: Nationella inkomstskatteregler som hindrar den fria rörligheten i EUF-fördraget kan i vissa fall rättfärdigas genom exempelvis de rättfärdigandegrunder som utvecklats i EU-domstolens praxis. En sådan rättfärdigandegrund är behovet att hindra skatteflykt. Uppsatsens huvudfråga är att utreda när fördragsstridiga nationella skatteregler kan motiveras med rättfärdigandegrunden behovet att hindra skatteflykt. Traditionellt sett har rättfärdigandegrunderna bedömts separat. För att skatteregler ska kunna rättfärdigas med behovet att hindra skatteflykt som en separat grund ställer EU-domstolen strikta krav på att reglernas syfte är att förhindra rent konstlade upplägg. Praxisutvecklingen sedan Marks & Spencer-målet har lett till att EU-domstolen gjort en samlad bedömning av flera rättfärdigandegrunder. Detta har bidragit till att praxis blivit otydlig och att rättsskippningens förutsebarhet begränsats. När rättfärdigandegrunden behovet att hindra skatteflykt bedömts ihop med flera andra rättfärdigandegrunder har domstolen inte vidhållit det strikta kravet på rent konstlade upplägg. Denna praxisutveckling har bidragit till att man i doktrin ansett att domstolen valt två vägar för rättfärdigandegrunden behovet att hindra skatteflykt. Praxisutvecklingen har även bidragit till att medlemsstater fått större möjlighet att rättfärdiga hindrande nationella åtgärder. I det nya SIAT-målet synes domstolen ha tillämpat flera rättfärdigandegrunder var för sig, där rättfärdigandegrunden att hindra skatteflykt var en bland andra tillämpade grunder. Detta mål kan dock inte med säkerhet tolkas som att domstolen återgått till att bedöma rättfärdigandegrunderna var för sig. SIAT-målet tyder dock på att kravet på konstlade upplägg är gällande än idag. Inom ramen för proportionalitetsbedömningen har EU-domstolen i detta mål ställt ett nytt krav, om att regler ska uppfylla kravet på rättsäkerhet och förutsebarhet för att godtas. För att illustrera när fördragsstridiga nationella regler kan rättfärdigas med rättfärdigandegrunden behovet att hindra skatteflykt, har jag även valt att analysera om den svenska skatteflyktslagen och CFC-reglerna kan rättfärdigas på denna grund. I och med Cadbury Schweppes-målet har Sverige fått se över CFC-reglerna. Därav infördes den nya kompletteringsregeln. Kravet på konstlade upplägg som ställts i EU-domen har därigenom införts i den nya kompletteringsregeln. Men trots detta skiljer den svenska regeln sig rent lagtekniskt från EU-domen. Detta har bidragit till CFC-reglernas förenlighet med EU-rätten ifrågasatts från flera håll. Den lagtekniska skillnaden behöver dock inte innebära att de fastslagna principerna i EU-domen frångåtts. I den mån CFC-reglerna vid en framtida tillämpning ges en EU-konform tolkning kan de svenska CFC-reglerna troligtvis rättfärdigas. Det faktum att skatteflyktslagens rekvisit är relativt öppna kan betyda att lagen behöver EU-anpassas, särskilt efter det nya SIAT-målet. I uppsatsen anges två invändningar som kan innebära att skatteflyktslagen kanske inte kan rättfärdigas. En invändning är att skatteflyktlagens tredje rekvisit kan uppfattas som strängare än vad EU-rätten tillåter eftersom det kan fånga in även andra situationer än rent konstlade upplägg. Denna brist kan dock överbryggas genom att lagen ges en EU-konform tolkning. Den andra invändningen rör skatteflyktslagens vaga rekvisit och särskilt det fjärde rekvisit eftersom den är mest avgörande för lagens tillämpning. Problematiken ligger i att detta rekvisit är svårtillämpad och lämnar en hel del frågetecken för hur skatteflyktslagen egentligen tillämpas. Därför har skatteflyktslagen flera gånger kritiserats för att brista i förutsebarhet och rättssäkerhet. I ljuset av detta samt SIAT-målet riskerar skatteflyktslagen att brista i det EU-rättsliga kravet på rättssäkerhet. Det som talar för att skatteflyktslagen ändå kan rättfärdigas är att generalklausuler mot skatteflykt tillämpas av ett flertal medlemsstater och är en generellt accepterad metod mot skatteflykt. Därför torde det vara mer accepterat att kravet på rättssäkerhet inte uppnås i dessa fall och särskilt när lagen för att uppnå sitt syfte kräver viss otydlighet.