Ensam på ålderns höst? : -       ett samhällsperspektiv på äldres upplevelser av ensamhet

Sammanfattning: Äldres ensamhet ses som ett vanligt förekommande problem i samhället idag och får utrymme i både media, forskning och i det allmänna talet. Hur utbredd är ensamheten och vad förklarar den subjektiva ensamheten hos äldre personer? Här undersöks äldres ensamhet ur ett makroperspektiv med syftet att studera vad som påverkar upplevelser av ensamhet hos äldre personer. Ett strukturfunktionalistiskt konsensusperspektiv ligger som teoretisk bakgrund. Det rör sig om en registerstudie då materialet som används är insamlat inom ramen för GERDA, en gränsöverskridande gerontologisk regional databas som samlar in empiriskt material om äldre och äldres levnadsvillkor. Svaren ges via enkäter som skickats ut till 65-70-75-80- och 85-åringar bosatta i Västerbotten. Metoden har en primärts kvantitativ ansats och de analyser som utförs är bivariata och multivariata sambandsanalyser. Även MCA-analys förekommer, en regressionsliknande analys, i förhoppning om att åstadkomma kausal inferens. Resultaten visar att ensamboende har störst effekt på den subjektiva ensamheten. De respondenter som uppger att de bor ensam löper högre risk för att uppleva ensamhet än de som bor med någon. Även utsatthet för ålderism ökar risken för upplevd ensamhet på äldre dagar. Ålder och kön har ingen nämnvärd effekt på den upplevda ensamheten hos äldre. Viktiga slutsatser är att kronologisk ålder inte påverkar ensamheten. Det samband som visas mellan ålder och ensamhet, uppdagas vara ett skensamband efter kontroll för andra variabler. Ett ensamboende som karaktäriseras av ofrivillighet har störst effekt på den upplevda ensamheten. I analys dras slutsatsen att det kollektiva medvetande som existerar i samhället kan påverka ensamhet hos en individ, genom att problematisera ensamboende och vidmakthålla diskurser vari ett det råder ett eländesperspektiv på äldre och åldrande.