EXISTENTIELL OMVÅRDNAD En litteraturöversikt om att våga se hela människan

Sammanfattning: Bakgrund: Sjuksköterskan ska se till patientens fysiska, psykiska, sociala och existentiella dimension enligt ett holistiskt förhållningssätt med hjälp av personcentrering. Den existentiella dimensionen uppmärksammas inom den palliativa vården men sällan i den kurativa vården. Existentiell omvårdnad handlar främst om att uppmärksamma och lindra patientens existentiella smärta beroende på patientens behov och vilja till detta. När sjuksköterskan arbetar med ett personcentrerat förhållningssätt kan patienten dela med sig av sina existentiella behov vilket möjliggör för sjuksköterskan att uppmärksamma behovet. Många sjuksköterskor känner sig dock inte bekväma med att ge den typen av omvårdnad. Syfte: Att beskriva hur sjuksköterskor bemöter patientens existentiella omvårdnadsbehov bland dem som inte erhåller palliativ vård. Metod: Litteraturöversikt med sökning av artiklar i CINAHL och PsycINFO. Sökningen kompletterades med en manuell sökning och totalt hittades 13 artiklar, varav 7 kvalitativa, 5 kvantitativa samt 1 med mixad metod. Det framkom att inom vetenskapen används “spiritual-” synonymt med det författarna till denna uppsats förstår som det svenska ordet “existentiell-” i detta sammanhang och därför har “spiritual-” använts i olika former i sökningarna. Resultat: Det identifierades två teman, sjuksköterskans perspektiv och patientens perspektiv. Det framkom att sjuksköterskan kan uppmärksamma och bemöta patientens existentiella omvårdnadsbehov på flera olika sätt. Resultatet visade ett positivt samband hos sjuksköterskor som hade en egen existentiell uppfattning och omfattningen av att bemöta patienternas behov. Resultatet visade även att det fanns flera hinder för existentiell omvårdnad. Patienter upplevde bland annat att meningsfulla samtal och att vara mer än sin sjukdom lindrade den existentiell smärta. Slutsats: Genom det personcentrerade förhållningssättet kan sjuksköterskan upptäcka de existentiella behoven hos patienterna. Det viktigaste sjuksköterskan kan göra är att våga bemöta behovet, lyssna och vara närvarande. Det krävs också att sjuksköterskan har förutsättningar för att kunna bemöta existentiella omvårdnadsbehov.